Läkartidningen publicerade 2018 ett par artiklar om Läkemedelsbokens framtid [1-3]. Frågan har flera dimensioner. Det gäller inte bara boken som sådan utan processen kring den och hur myndigheter samverkar – eller inte samverkar – med vårdens professioner, och hur det i sin tur ytterst drabbar patienterna.

Läkemedelsboken har utvecklats under 40 år. Apoteket AB hade ansvaret fram till omregleringen då Läkemedelsverket fick regeringens uppdrag och finansiering för att fortsätta utgivningen. Läkemedelskommittéerna är verkets »förlängda arm«, som förmedlar och använder boken och dess webbaserade form i producentoberoende fortbildning av läkare och övrig vårdpersonal.

Boken används brett inom vården och är en väsentlig kunskapskälla för studenter vid vårdutbildningar. Efter 2014 års utgåva övergick man helt till elektronisk utgivning. Kapitlen uppdateras och nya tillkommer kontinuerligt. Även information och riktlinjer från myndigheter förmedlas på ett sätt som annars inte nås lätt av vårdpersonalen.

I oktober 2018 meddelade verket att man slutar att producera Läkemedelsboken och inom något år släcker ner dess webbplats. Varken vården, huvudmännen, professionsorganisationerna eller läkemedelskommittéerna informerades innan beslutet fattades. Inte ens bokens redaktionskommitté eller verkets vetenskapliga råd tillfrågades. Beslutet föregicks av en intern utredning som lämnar många frågetecken. Hänvisning görs till ekonomi, men verket har fått medel för förvaltning av Läkemedelsboken, även om de numera ingår i ramanslaget.

Den förordning som styr myndigheternas informationsgivning [4] stadgar att kunskapsstöd ska anpassas till de behov professioner inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt huvudmännen har (2§). Även informationsgivning ska anpassas efter huvudmännens behov och hur de vill att den ska utformas och kommuniceras (11§). Statskontoret följde 2018 [5] upp förordningen och kritiserar där myndigheterna för bristande behovsanpassning. Läkemedelsboken är ett sådant.

För vården, och ytterst för patienterna, är det viktigt med evidensbaserad, oberoende och kvalitetssäkrad information i lättillgängliga kunskapsstöd. Sveriges Kommuner och landsting har i uppdrag att utveckla nationella kunskapsstöd för vården. På sikt kan en värdefull kunskapsbas, byggd på nationell konsensus och internationell evidens, skapas. I väntan på detta måste befintliga informationskanaler som Läkemedelsboken bevaras och utvecklas för att kunna samordnas med eller integreras i landstingens kunskapsstöd. Det är inte rimligt att utan framtidsplan avveckla en unik och oberoende kunskapskälla, brett efterfrågad och använd i hela vårdkedjan.

Hanteringen av Läkemedelsboken visar att Läkemedelsverket varken tar hänsyn till vården eller styrande regelverk. Vi som arbetar med läkemedel i den kliniska verkligheten upplever myndigheten såsom förskansad bakom tjocka och ogenomträngliga betongmurar, och ofta långt borta från lyhördhet och vilja att möta vårdens behov.

Det behöver inte vara så. Tandvårds- och läkemedelsförmånsveket (TLV) har etablerat en pragmatisk samverkan med vården. Ordnat införande och trepartsförhandlingar har gett bättre och mer jämlik vård samt bättre möjligheter för fler patienter, till lägre kostnad. TLV efterfrågar också professionens syn på läkemedel i klinisk praxis som komplement till vetenskap och myndighetsutredningar.

Läkemedelsverket bygger murar mot vårdens informationsbehov och man kan uppfatta det som om verket prioriterar andra aktörer kring läkemedel som till exempel läkemedelsindustrin. Inte bara vården utan verket självt förlorar när man inte söker samverkan. Förtroende kan snabbt förloras men tar lång tid att bygga upp. 

Läs repliken:

Informationskanaler behöver utvecklas i samråd

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.