Jämfört med befolkningen i stort är dödligheten hos personer med schizofreni nästan tredubblad och de dör ofta i förtid [1], vilket bland annat anses bero på livsstilsfaktorer som rökning och fysisk inaktivitet samt biverkningar från psykofarmaka [2].

Det görs färre kardiologiska interventioner efter hjärtinfarkt i patientgruppen med schizofreni jämfört med i normalbefolkningen [3, 4], trots att prevalensen av metabola syndromet är dubbelt så hög. Många patienter med psykisk ohälsa är såväl underbehandlade som odiagnostiserade avseende hjärt–kärlsjukdom, detta kan bland annat ses i den ökade risken för allvarliga kardiovaskulära händelser efter hjärtinfarkt för patienter med schizofreni [5]. 

Antipsykotiska preparat är förstahandsval vid schizofreni, men vägen är lång till en ny generation läkemedel som varken ökar risken för metabola syndromet eller orsakar svåra biverkningar. Första generationens antipsykotika påverkar motoriken och är svåra att tolerera, medan andra generationens antipsykotika är associerade med högre risk för metabola syndromet [6-8]. 

Studier visar att patienter med schizofreni mer sällan erbjuds invasiv undersökning och behandling efter en hjärtinfarkt jämfört med normalpopulationen. I en journalstudie från Aalborgs universitetssjukhus tittade forskarna på huruvida det var läkaren som inte erbjöd vård eller om patienten inte accepterade vården. Forskarna konkluderar att orsaken till underbehandling ofta är en kombination av färre erbjudanden och lägre acceptans [4].

Följsamhet till vård och förmåga att förklara sina symtom kan ofta vara svårare för patienter med schizofreni, vilket kan påverka hur läkaren planerar vården. Förutfattade meningar har resulterat i en stigmatisering som bland annat lett till att skillnaden i antal hjärtinterventioner jämfört med hos normalpopulationen kvarstår [9].

Situationen kan förbättras om

  • en mer interagerad psykiatrisk och somatisk vård införs, där psykiatrer och somatiker i ett tidigare förlopp kan informera varandra om svårtydda patienter
  • den medicinska behandlingen och riskhanteringen förbättras samt om rutinmässig metabol monitorering införs
  • valet och dosering av antipsykotisk medicin hos patienter med riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom omvärderas
  • preventionsbehandling erbjuds till patienter som behandlas med antipsykotiska läkemedel som ökar risken för diabetes och viktuppgång
  • sjukvårdspersonal undervisar om KRAM-faktorerna (kost, rökning, alkohol och motion) redan i ett tidigt skede av sjukdomen, samt
  • läkare görs uppmärksamma på de »omedvetna« bias de kan vara behäftade med i mötet med patienterna.

Bakom den ökade mortaliteten hos patienter med schizofreni finns en komplex problemställning där etiologi, morbiditet och komplikationer samverkar. Därmed är det svårt att fastställa i vilket skede och på vilket sätt vi bör intervenera för att ha störst möjlighet att påverka situationen. Ökad medicinsk behandling av riskfaktorer, livsstilsförändringar och aktiva försök att minska stigmatiseringen kring mental ohälsa är viktiga verktyg.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.