Läkarutbildningen ska rusta läkare för den verklighet som de möter. Obotligt sjuka och döende patienter är en daglig företeelse inom de allra flesta kliniska specialiteter. Dessa patienter behöver palliativmedicinska insatser i form av symtomlindring, närståendestöd, dialog om optimala åtgärder nu och vid väntad försämring. 

Patienter med palliativa tillstånd som till exempel obotlig cancersjukdom, svår hjärtsvikt, irreversibel njursvikt eller leversvikt, grav KOL, ALS, kraftig demenssjukdom eller hög ålder med multisjuklighet utgör antalsmässigt en av sjukvårdens vanligaste utmaningar då cirka 70 000 personer årligen avlider väntat på grund av en eller flera obotliga sjukdomar [1].

Inslaget av palliativmedicinsk utbildning i nuvarande läkarutbildningar räcker inte för att kunna möta den kliniska verkligheten. I nuläget får de flesta svenska läkarstudenter endast mellan 10 och 15 timmars utbildning i ämnet beroende på universitetsort. Linköping sticker ut positivt med cirka 25 timmars utbildning i ämnet för alla studenter. Detta ska sättas i relation till rekommendationer framtagna av European Association of Palliative Care [2] om 40 timmars palliativmedicinsk utbildning i grundutbildningen, och även till övriga Europa där exempelvis  Storbritannien har i snitt 36 timmars undervisning i ämnet [3].

I utbildningsplanen för Lunds universitets läkarutbildning [4] finns en lista på 105 kliniska situationer som läkaren ska kunna hantera och förhålla sig till efter genomgången utbildning. Av dessa kräver 26 situationer palliativmedicinsk kunskap. Exempel är andningssvårigheter, aptitlöshet, dödsfall, hjärtstillestånd, illamående/kräkningar, kraftnedsättning, långvarig smärta/värk, oro/ångest, svullen buk, trötthet, vård i livets slutskede etc. 

Det svåraste är inte att lära sig hantera definierade symtom och att sätta in behandlingar. Utmaningen består i att förstå i vilka situationer det gynnar patienten att avstå från maximala insatser. Samtidigt handlar det palliativa förhållningssättet om att förbereda både patient och anhörig på att den kvarvarande tiden nu är begränsad. 

I samband med införandet av en 6-årig läkarutbildning infinner sig ett gyllene tillfälle att justera läkarutbildningens innehåll så att den motsvarar den kliniska verkligheten och lever upp till rimliga lärandemål. 

Oavsett om läkaren kommer att arbeta kliniskt på sjukhus eller inom kommunala vårdformer (särskilt boende, korttidsboende, hemsjukvård) är obotligt sjuka och döende patienter en del av vardagen. Kompetens i palliativ medicin är en förutsättning för att kunna minimera både fysiskt och psykiskt lidande. Dessutom är kunniga läkare en förutsättning för att ge adekvat stöd till närstående och hitta det optimala (inte maximala) vårdinnehållet för varje individ. 

Obotlig sjukdom och vård i livets slutskede konsumerar stora vårdresurser som accentueras under livets sista tre månader. Detta gör problemområdet till det antalsmässigt näst största efter förlossningsvården. Studier visar att ökat innehåll i grundutbildningen ökar den palliativa kompetensen [5] samt att involvering av palliativmedicinsk kompetens minskar lidandet, ökar livskvaliteten och sänker kostnaderna [6].

Drygt 80 procent av alla personer dör »den långsamma döden«, det vill säga de lever med en obotlig sjukdom under en kortare eller längre period innan den leder till döden. Detta är en period i livet då tillgången till palliativmedicinsk kompetens är livsviktig för den enskilde och närstående. Därför litar vi på att våra lärosäten beaktar dessa lärandemål vid utformningen av den 6-åriga läkarutbildningen och därmed ökar möjligheterna för att vi alla ska få bättre möjligheter »att leva tills vi dör«.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.