Under ett arbetspass på akuten på Danderyds sjukhus hamnade jag i en diskussion om varför en husläkare hänvisat en patient dit. Jag skäms över att medge att jag deltog i den stundtals raljerande diskussionen utan att säga ifrån.

Efteråt har jag funderat över varför vi ondgjorde oss över husläkaren och varför vi inom vården i dag har en tendens att påpeka att andra arbetar fel utan att ha en aning om hur kollegans vardag ser ut. Våra mest utsatta kollegor är dessutom de hårt arbetande husläkarna. Trots att de är alltför få och har tung administrativ belastning tar de hand om sina patienter på ett utmärkt sätt.

Jag hör även kollegor på Nya Karolinska sjukhuset (NKS) ondgöra sig över att »fel« patienter skickas dit med bristfälliga utredningar från alla Stockholms sjukhus. På NKS dras man med svårigheter att bemanna vårdplatser, vilket betyder att viss verksamhet inte går på full fart. I den situation som råder där är det förstås besvärligt när läkare vill föra över patienter till fel (högre) vårdnivå. Samtidigt hör jag hur det mullrar i korridorerna på min arbetsplats när kollegor ringer NKS för att få hjälp med kniviga patientfall. Ofta slussas de runt till olika läkare för att patientens sjukdomstillstånd inte riktigt passar in i verksamheterna. Inte sällan slutar samtalet med konstaterandet att det inte finns plats på NKS. Det är i dessa fall nästan givet att motparten målas ut som motsträvig eller besvärlig.

Kollegorna på akuten får ibland in patienter från vårdhem eller demensboenden som uppfattas vara så nära döden att det bedöms utsiktslöst att försöka rädda deras liv. Hur lätt är det då inte att utmåla boendet som dysfunktionellt och beklaga sig över att patienten inte fick sluta sina dagar i en bekant miljö? Lika fel är det dock att beklaga sig när man inte har en aning om anledningen till att patienten skickats till akutmottagningen.

I vårdplatsbristens tid har vi fått allt svårare att handlägga patienter i god tid inom slutenvården, och när vi arbetar på avdelningar frestas vi att skicka hem personer lite för tidigt för att skapa plats på sjukhuset. Jourarbetet på natten blir annars för besvärligt och patientfarligt. Vi tvingas välja vilka som ska få vård och när de ska få den.

Jag är övertygad om att den stenkastning som eskalerat de senaste åren bottnar i att vi saknar vårdplatser och/eller resurser att ta hand om svårt sjuka patienter. Ibland saknas även kunskap eller möjligheter att bedriva den vård som behövs. När vi beklagar oss över kollegor kan vi plocka poäng i vår egen grupp, men på sikt är det förödande. Vi bör stå enade inför den stora utmaningen att ge god vård, i rätt tid och till rätt person.

Min uppmaning till alla kollegor är att vi väljer att hålla ihop i stället för att träta, särskilt när vi känner att vi själva inte räcker till och/eller när arbetsmiljön brister. Jag hoppas och tror att alla läkare återigen kan börja arbeta mot samma mål och fokusera sin energi på patienterna.