Läkare tvingas dagligen fatta svåra beslut med konsekvenser för människors liv och hälsa. All behandling ska ske i samråd med patienten, men många gånger har patienten inte möjlighet att göra självständiga bedömningar av behandlingens nytta och risker eller dess överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

I relationen mellan läkare och patient ligger därför en kunskapsmässig obalans. Läkare har dessutom en stark auktoritetsställning i samhället, vilket kan göra det svårt för patienter att fatta beslut som avviker från läkarens rekommendation om de så skulle vilja. Läkaren kan erbjuda bot och lindring som ingen annan, men befinner sig oundvikligen i en maktposition i förhållande till patienten.             

Traditionellt har detta ojämlika förhållande styrts av den medicinska etiken, inte minst principerna om att göra gott och inte skada. I dag definieras denna makt i juridiska termer som »offentlig maktutövning«, och för att förhindra godtyckliga beslut finns ett väl utvecklat regelsystem.

För en läkarexamen krävs därför enligt en bilaga till högskoleförordningen att studenten bland annat visar kunskap om relevanta författningar och förmåga till helhetssyn på patienten med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna. Frågan är i vilken utsträckning dagens läkarprogram tillhandahåller sådan kunskap. Vårt intryck är att omfattningen inte är tillräcklig.

Ämnet medicinsk rätt har en mycket undanskymd plats på utbildningen. Signaler sänds därmed till de blivande läkarna att juridik inte är så viktigt. Erfarna läkare vi möter uttrycker stor osäkerhet gällande hälso- och sjukvårdens rättsliga ramar. Bristen på juridik under grundutbildningen verkar således inte kompenseras under vare sig AT-tjänstgöring eller specialisering.

Medicinsk rätt är en dynamisk och snabbt växande disciplin som är direkt inriktad på den rättsliga regleringen av medicinsk verksamhet. Den snabba vetenskapliga utvecklingen medför ett ständigt behov av rättsliga analyser av nya behandlingars möjligheter och risker, bland annat gällande integritetsaspekter och diskrimineringsfrågor. Den medicinska rätten kan tillhandahålla detta, inte minst då forskning inom medicinsk rätt ofta bedrivs i nära samverkan med företrädare för etik, medicin och vårdvetenskap. Ämnet är därmed både ämnesövergripande och tvärvetenskapligt till sin karaktär.

Den medicinrättsliga forskningen har exempelvis analyserat frågor som rör insatser och metoder vid livets början och slut, behandlingsinsatser vid demens eller psykisk sjukdom och rätten för vårdnadshavare att fatta beslut om vård till sina barn.

Brännande aktuella medicinrättsliga frågor rör läkares bundenhet av donationsregister, nya regler om assisterad befruktning och hävande av faderskap samt dataskyddsregler (exempelvis hos 1177). De svenska medicinrättsforskarna är verksamma på alla Sveriges universitet och har bred kompetens inom fältet, men läkarprogrammen utnyttjar inte dessa resurser i någon större omfattning. Detta är både anmärkningsvärt och djupt problematiskt.

Läkarprogrammen bör erbjuda regelbunden och pedagogiskt genomtänkt undervisning i juridik som är grundad i både teori och praktik. Varje läkare behöver vara förtrogen med hur juridiska tillsammans med etiska överväganden bidrar till mer rättssäkra medicinska beslut. En förutsättning är kunskap om de regler som är direkt styrande för medicinsk verksamhet, men också om rätts- och välfärdsstatliga regler, principer och ideal.

Precis som etiken bör juridiken vara ett viktigt redskap i läkarens verktygslåda, då syftet med den rättsliga styrningen av medicinsk verksamhet är att främja god vård, förutsebarhet och likabehandling samt ytterst att säkerställa alla människors fri- och rättigheter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.