Ett ökande antal äldre, multisjuka patienter innebär utmaningar för sjukvårdssystemet och kräver förändringar. En färsk undersökning gjord av Hjärtförbundet bland Sveriges specialistföreningar visar att generalistbaserad specialistsjukvård/-utbildning med färre och bredare specialiteter inte är läkarprofessionens lösning. Föreningarna ombads svara på följande:

  • Tror er specialitetsförening att framtidens hälso- och sjukvård i första hand har behov av läkare med bred generalistkompetens?
  • Tror er specialitetsförening att utmaningen med fler äldre, multisjuka patienter inom vården löses med färre och bredare specialiteter?

73 procent (47/65) av föreningarna svarade (8 avstod då de ansåg att frågorna var för komplexa för att svara ja eller nej). Av de svarande ansåg 68 procent att vården inte i första hand behöver läkare med bred generalistkompetens och hela 92 procent att utmaningen med fler äldre, multisjuka patienter inte löses med färre och bredare specialiteter.

I den senaste översynen av specialistutbildningen och strukturen för medicinska specialiteter (2003) skrev utredaren [1]: »Den sjukvårdsstruktur och sjukhusstruktur som är under utveckling med primärvården och närsjukhuset som viktiga komponenter – inte minst för de äldre, multisjuka patienterna som är de stora vårdkonsumenterna – ställer andra krav på fördelningen av specialister i hälso- och sjukvården.« Utredningen, som underkändes av dåvarande regering, föreslog en minskning av antalet specialiteter till förmån för bredare inriktningar. Liknande argument fördes dock fram i Läkartidningen 2018 [2].

Likt 2003 års regering och Socialstyrelsens ST-råd, som tagit fram dagens specialitetsordning, tror vi inte att lösningen för vården av äldre, multisjuka patienter ligger i minskad specialisering och ökad generalisering. Tvärtom ställer den ökande kunskapsmassan inom medicinsk vetenskap ökade krav på specialisering.

Sjukvården blir alltmer högteknologisk, till förmån för bättre behandlingsmöjligheter och bättre överlevnad för patienterna. Det gäller såväl hjärtinfarktvården, som minskat dödligheten i hjärtinfarkt dramatiskt de senaste decennierna [3], som modern robotkirurgi vid prostatacancer, som minskat komplikationerna på ett slående sätt [4]. Denna högspecialiserade vård erbjuds i dag allt oftare även äldre och multisjuka, med goda resultat.

Fler äldre och multisjuka patienter i vården betyder att vi måste stärka den geriatriska kompetensen och tillhörande forskningsområden. Vem ska annars förvalta och öka kunskapen om äldre, multisjuka patienter, polyfarmaci och vård i livets slutskede?

I utredningen från 2003 står: »Specialisering kan innebära att patienterna behandlas mycket kvalificerat förutsatt de hamnar på rätt enhet. Men specialisering kan också leda till att patienter flyttas runt och ansvaret för patienten blir oklart. Vården blir med andra ord fragmenterad och patientens behov på helhetssyn åsidosatt.«

Att patienter flyttas runt, ansvaret blir oklart och att vården fragmenteras ska naturligtvis undvikas. Men frågan är om lösningen är att minska tillgången till kvalificerad vård. Ska kvalificerad specialistsjukvård stå tillbaka på grund av risken för ett fragmenterat sjukvårdssystem? Naturligtvis inte. Detta är en sjukvårdsorganisatorisk och fördelningspolitisk fråga och rör inte specialitetsordningen.

Sjukvårdsstrukturen behöver anpassas till de äldre, multisjuka patienterna som blir allt vanligare inom samtliga verksamhetsområden. Här blir både en välfungerande närsjukvård och optimerade sjukvårdprocesser med ökad samverkan mellan olika specialiteter av största betydelse.

Låt oss blicka framåt med kunskapsutvecklingen i fokus. På så sätt skapar vi de bästa förutsättningarna för att kunna ta hand om våra patienter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.