Fler söker för könsdysfori, men vården har brist på resurser

Med anledning av den senaste tidens debatt om könsbekräftande vård av unga vill vi som professionell förening belysa vården av personer med könsdysfori och de utmaningar vi ser, vilket bland annat innefattar en tydlig ökning av antalet individer upp till 25 år som söker hjälp för könsdysfori, främst personer med tilldelat kön flicka/kvinna. Situationen är densamma i andra nordiska länder och i England [opubl data]. Många unga som söker hjälp för frågor kopplade till könsidentitet tampas samtidigt med psykisk sjukdom och/eller övriga sårbarhetsfaktorer [1].

Även om orsaken till ökningen och obalansen i könsfördelning ännu inte kan förklaras fullständigt, står det klart att möjligheten till könsbekräftande åtgärder för många är en förutsättning för att kunna fungera bättre psykiskt och socialt. Vår utgångspunkt är att den som tilldelats fel kön vid födseln och lider av det ska ha rätt till utredning och behandling.

En könsidentitetsutredning omfattar djupgående samtal med individ och närstående över lång tid, och vi följer nationella och internationella evidensbaserade riktlinjer och kunskapsstöd [2-4]. Tidiga insatser ger bättre prognos [5], och förståelse och stöd i familj och närmiljö är viktigt för individens mående [6]. Inom barn- och ungdomspsykiatrin har familjearbetet särskild vikt, då alla insatser sker i samråd med barnet/ungdomen och vårdnadshavarna. Ofta söker föräldrarna hjälp å barnets vägnar och är måna om att få till stånd en utredning och eventuell behandling.

Även vuxna med könsdysfori behöver stöd i »komma-ut-processen« och då de börjar leva i det önskade könet [7]. I dagsläget kan vi inte erbjuda stöd till alla på grund av brist på resurser vid landets mottagningar. Väntetiderna är långa inom såväl psykiatri som endokrinologi, logopedi, plastikkirurgi och dermatologi.

Om en person med könsdysfori har psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatrisk funktionsvariation krävs samarbete mellan utredningsteamet och hemortspsykiatri, habilitering samt kommunen för att individanpassa insatserna. Samtidig autism är mycket vanligt och ett högaktuellt forskningsområde, och initiala riktlinjer har utformats för klinisk praxis [8, 9]. Varför dessa diagnoser är så vanligt förekommande vid könsdysfori är inte kartlagt, men mycket talar för en komplex samverkan mellan biologiska, psykologiska, sociala och sociologiska faktorer.

För unga består den medicinska insatsen initialt av pubertetshämmande hormonbehandling, men först efter en fördjupad bedömning i multiprofessionellt team. Diagnosen könsdysfori/transsexualism ställs tidigast i 16-årsåldern efter en observationsperiod på i regel ett år. Fastställd diagnos är en förutsättning för behandling med könskonträra hormoner och avlägsnade av bröstvävnad. Underlivskirurgi sker tidigast efter 18-årsåldern med tillstånd av Socialstyrelsens rättsliga råd.

Puberteten är ett vägskäl för fortsatta åtgärder. Innan dess erbjuds bedömning, stöd och uppföljning. Behandling leder oftast till att psykiska problem stabiliseras, och med könskonträr hormonbehandling minskar också könsdysforin [10, 11]. Vilka åtgärder som är indicerade i det enskilda fallet varierar dock, liksom optimal tidpunkt för insatserna.

Den könsbekräftande vården vilar på vetenskaplig grund, men uppföljande studier behövs i syfte att se vilka som gynnas av vården. Det nystartade (2017) nationella Könsdysforiregistret har börjat samla in data, och en multicenterstudie (Svenska könsdysforistudien) har som mål att belysa faktorer som kan ge bättre medicinska resultat, bättre psykisk tillfredsställelse och social anpassning till det önskade könet samt bättre livskvalitet.

Professionen erbjuder evidensbaserad vård utifrån dagens kunskapsläge. Resurserna är inte tillräckliga, vilket vi påtalat i många sammanhang. Vi är eniga om och intresserade av att bedriva forskning och utvecklingsarbete för att kunna ge ännu mer individanpassad och personcentrerad vård till dem som söker till våra mottagningar.