I sin rapport om företagshälsovårdens kompetensförsörjning identifierar Myndigheten för arbetsmiljökunskap [1] en alarmerande brist på företagsläkare och ser ingen omedelbar lösning. Förslaget är att tillsätta en nytänkande, förutsättningslös och oberoende utredning av företagsläkarnas utbildning.

Företagsläkare arbetar i praktiken uteslutande med individer, och då med olika former av lagstadgade undersökningar samt sjukskrivning och rehabilitering. Av rapporten får man bilden att företagsläkare arbetar med individer, grupper och organisationer. Detta är en ideal beskrivning som i allt väsentligt saknar förankring i verkligheten. Sådana företagsläkare är tyvärr sällsynta.

Att företagsläkares arbete i stor utsträckning handlar om sjukskrivning och rehabilitering innebär att deras roll överlappar den roll som framför allt allmänläkare i primärvården har. Det finns minst två problem med detta.

Företagsläkarens roll i relation till andra läkare blir otydlig, vilket leder till missförstånd och frustration när den ena inte gör det som den andra förväntar sig.

Ett exempel är att det ofta finns en förväntan om att arbetsgivare som har företagshälsovård ska använda företagsläkare för sjukskrivning och rehabilitering av anställda som utvecklat arbetsrelaterad ohälsa. Korrekt är att arbetsgivare inte behöver använda företagshälsovården i sådana fall.

Företagsläkares kompetens används inte på bästa sätt. Det finns inget som säger att företagsläkare är bäst lämpade att arbeta med sjukskrivning och rehabilitering, som i dag ofta handlar om psykisk ohälsa och olika smärttillstånd.

Andra specialistläkare i den offentligt finansierade vården har nog så goda eller till och med bättre förutsättningar att arbeta med dessa tillstånd, till exempel specialister på stressmottagningar, inom psykiatrin eller på smärtkliniker. Företagsläkare har däremot en unik kompetens inom prevention, arbetsmiljö och hälsa som i stort är outnyttjad eftersom de används till att göra sådant som andra läkare kan göra lika bra eller bättre.

Kompetensförsörjningen inom företagshälsovården hanteras i rapporten uteslutande som en fråga om att säkra tillgången på företagsläkare, men för att komma till rätta med kompetensförsörjningsfrågan bör rapporten kompletteras med en analys av vad företagsläkare de facto gör och vad de främst bör ägna sig åt.

Det behövs även en analys av hur gränsdragning och samverkan mellan företagshälsovården och den offentligt finansierade vården ska se ut. Slutsatserna av analysen kan väsentligt påverka såväl bedömning av kompetensförsörjningsbehovet som synen på yrkets attraktivitet och, i ett större perspektiv, företagshälsovårdens roll för ett hållbart arbetsliv.