Få diagnoser kan vara så svåra att ställa som lindrig intellektuell funktionsnedsättning (ID/IDD) [1] – den grad av intellektuell funktionsnedsättning som gränsar mot svag teoretisk begåvning inom den vida »normalvariationen« [2, 3]. Betydelsen av rätt diagnos är särskilt viktig eftersom ingen annan funktionsbeskrivande diagnos ger så tydliga rättigheter i grundsär- och gymnasiesärskolan samt insatser från habilitering och kommunen enligt LSS.

Termen lindrig intellektuell funktionsnedsättning (tidigare lindrig utvecklingsstörning, som används i skollagen och i LSS, lindrig psykisk utvecklingsstörning [4] och mental retardation [5]) syftar på de huvudsakliga svårigheterna: brister i det abstrakta/teoretiska tänkandet. Risk för överdiagnostik har påtalats, och 2010–2011 genomförde Skolinspektionen en tillsyn av skolornas handläggning inför mottagande i särskolan, varvid två elever fick skadestånd då de placerats i grundsärskola trots att de inte hade en utvecklingsstörning utan i stället dyslexi [6].

Kriterierna för diagnosen anges tydligt i den fullständiga DSM-5, men i kortversionerna (den amerikanska och den svenska) anges inget IQ-värde, endast att intellektuella svårigheter föreligger enligt test och klinisk bedömning. Det adaptiva kriteriet (funktionskriteriet) betonas i stället tydligt. Dock föreligger nedsatta adaptiva funktioner också vid exempelvis ADHD och autism [7,8]. I den fullständiga amerikanska DSM-5 anges att IQ ska understiga 70±5 i kombination med nedsatt adaptiv funktionsförmåga som medför behov av stöd.

När inlärningssvårigheter uppmärksammas bör en första »spårande« utredning göras inom elevhälsan av skolpsykolog, skolläkare och pedagog i samverkan. Vid misstanke om lindrig intellektuell funktionsnedsättning behöver utredningen kompletteras på specialistnivå inom antingen barnmedicin/-neurologi/-neuropsykiatri eller barnhabilitering.

Diagnosen kan behöva bekräftas av psykolog och läkare med särskild erfarenhet av denna funktionsnedsättning. Barn med misstänkt eller verifierad diagnos behöver också bedömas av läkare med inriktning barnmedicin/utvecklingsneurologi med avseende på eventuell medicinsk orsak. Flertalet skolor följer dock Skolverkets rekommendation att enbart läkarlegitimation räcker för den medicinska bedömningen.

Ytterligare funktionsproblem/-nedsättningar är extremt vanliga vid intellektuell funktionsnedsättning. Vanligast är koncentrationssvårigheter/ADHD. Det finns dock en risk att koncentrationssvårigheter förklaras som sekundära och att särskild behandling för ADHD då inte tas upp. Efter utredning tas ställning till uppföljning inom vården, stödinsatser inom habilitering och från kommunen (LSS).

Då många har uppfattningen att begåvningsprofilen vid lindrig intellektuell funktionsnedsättning alltid är jämn och låg finns risk för underdiagnostik om eleven uppvisar »toppar« inom det visuella området. Studier visar dock att ojämnheter mellan indexpoäng i till exempel WISC-V är vanliga [9-11]. I vissa fall har diagnos inte ställts trots att IQ-värdet legat under 70±5 och de adaptiva svårigheterna varit påtagliga, om ett betydligt högre IQ-värde påvisats i exempelvis visuella deltest.

Om ADHD inte ses som orsak till inlärningssvårigheter och underprestation i skolan finns risk för överdiagnostik. Ett IQ-värde under 70±5 kan bero på mycket låga testresultat på deltest som mäter arbetsminne och andra exekutiva funktioner, men också på att psykologen inte fått eleven att medverka efter bästa förmåga under testet. Tar man inte hänsyn till detta finns risk att eleven bedöms uppfylla kriterier för lindrig intellektuell funktionsnedsättning [12].

Teamsamverkan är helt avgörande för att diagnosen ska ställas på säker grund. I utredningen beaktas den pedagogiska information elevens lärare och specialpedagog kan ge, psykologens utredning, inkluderande den kognitiva bedömningen och en medicinsk bedömning med utvecklingsanamnes, funktionsproblem enligt ESSENCE [13] och olika medicinska aspekter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.