På länsdelssjukhuset där jag arbetar har vi långt till en psykiatrisk vårdavdelning. Som primärjour hamnar jag i en situation där den enda polispatrullen i hela södra Lappland (ett område stort som Danmark) befinner sig på akuten med en agiterad psykotisk patient samtidigt som vakthavande befäl i länet ringer om en annan psykiskt sjuk patient som befinner sig på stan.

Vakthavande efterfrågar intyg för polishandräckning, vilket jag ställer mig frågande till av flera anledningar. Hans enda patrull befinner sig redan på sjukhuset och ska skjutsa den första patienten drygt 15 mil enkel väg till slutenvård. Det är åtminstone tre och en halv timma innan en eventuell handräckning kan genomföras. »Jag ska se om jag kan lösa det här, jag återkommer om det behövs«, säger han och hör inte av sig mer den natten.

Trots avsaknad av psykiatrisk slutenvård läggs en del patienter med psykiatriska diagnoser in på länsdelssjukhuset. Det handlar till viss del om en rimlighetsbedömning: är det rätt att skicka patienter 15 mil för tillnyktring, abstinensbehandling och god omvårdnad, eller kan de lindrigare fallen skötas på plats?

Noggrant somatiskt status är av stor vikt, för nog skulle det vara pinsamt om patienten efter 15 mil anländer med en akut somatisk åkomma och inte en försämring i sin psykossjukdom? Och om det visar sig att det är en stroke som ligger bakom försämringen är ju dessutom rehabilitering av största vikt, och sådan görs bäst på rehabiliteringsavdelning. Blir det nödvändigt kan psykiatrijouren komma som konsult under dagtid.

Min slutenvårdsplacering i psykiatri är på ett betydligt större sjukhus. Där finns psykiatrijour på plats och en erfaren specialist i psykiatri på kort inställelsetid. Det finns en välfungerande tillnyktringsenhet med erfaren vårdpersonal och flera psykiatriska avdelningar att tillgå. Ändå träffas jag av vårdplatsbristen som en käftsmäll. Här märks det tydligt att psykiskt sjuka riskerar att få sämre vård när de drabbas av somatisk sjukdom.

Vårdplatsbristen gör det nämligen svårt att flytta inneliggande patienter från en psykiatrisk vårdavdelning när de drabbas av somatisk sjukdom. Somatiska orsaker till patientens mående utesluts alltför lättvindigt – efter en snabb halvhjärtad åtgärd vältras patienten oftast över på psykiatrin.

Detta är tragiskt. Ingen av de jourläkare som förvägrar patienter plats på somatisk vårdavdelning är naturligtvis i grunden ond. Hur påverkas de då av den etiska stressen i att gränsen för vem som platsar för inneliggande vård förskjuts, så att det inte längre finns plats för de patienter som sannolikt hade lagts in för 10 år sedan? Vad händer med den nya generationen läkare som fostras in i det här »tänket«?

Under slutenvårdsplaceringen på beroendepsyk tänker jag ofta på personer i min närhet som fastnat i missbruk. Vilken tur att de flesta bor kvar i »obygden«, där vårdplatsbristen ännu inte tagit över och det är långt till en psykiatrisk vårdavdelning. Här kan patienter fortfarande vara inneliggande på medicinavdelningen även om de »bara« har lunginflammation och alkoholabstinens.