I början av 2019 visade Sveriges Television en dokumentär som fick stor uppmärksamhet och väckte frågor hos mig gällande vården av skådespelerskan och sångerskan vars livsöde skildrades, men främst om hur smärtvården generellt fungerar i landet.

Sjukvården kan i de flesta fall behandla akut smärta med bra resultat, men när smärtan övergår i en mer kronisk eller långvarig fas är kunskaperna generellt mycket dåliga. Alltför många människor med långvarig smärta får aldrig en bedömning hos smärtläkare, smärtsjuksköterska, smärtspecialiserad fysioterapeut eller psykolog.

Smärta och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) går ofta hand i hand, och personer med PTSD har i mycket högre grad risk för att utveckla svår och långvarig smärta. Studier visar dessutom att den långvariga smärtan ofta blir till ett självspelande piano där orsaken ofta inte går att operera bort och inte heller syns i blodprov eller på röntgen. Om man då börjar skära i kroppen kan smärtan snarast öka i intensitet och sprida sig till andra kroppsdelar.

De läkemedel vi har är i de flesta fall mycket bra vad gäller akut smärta, men för den långvariga smärtan finns dessvärre inte något universalpiller. Morfingruppens läkemedel bör till exempel undvikas hos de allra flesta personer med långvarig smärta, framför allt om personen också har ett psykiskt lidande.

Vi ser en hel del patienter med smärta där morfinläkemedel lett till beroendeproblem och biverkningar, men där smärtan finns kvar oförminskad. Biverkningslistan kan göras lång: illamående, förstoppning, ångest, kraftig svettning, förvirring och svåra mardrömmar som gör att man inte vågar sova. Vid samtidig PTSD spelar man ett farligt spel om man inleder behandling med morfin.

I Sverige finns för närvarande inga krav på den smärtvård som bedrivs inom regioner, sjukhus eller primärvårdsenheter. Det finns inte heller några övergripande direktiv vad gäller smärtbedömning inför operation som syftar till smärtfrihet. Samarbete mellan smärtläkare och kirurger saknas på de flesta ställen, antalet smärtläkare minskar stadigt och medelåldern hos läkarna är över 60 år. Rehabiliteringsinsatser som leder till ökad funktion, snarare än smärtfrihet, saknas i många delar av landet.

Som smärtläkare med många års erfarenhet av att behandla personer med långvarig smärta anser jag att det är bekymmersamt att kunskaper om smärta och dess konsekvenser inte tycks vara prioriterade. Smärtutbildningen måste prioriteras inom grundutbildningen för såväl läkare som annan sjukvårdspersonal och inte vara beroende av att det finns eldsjälar som initierar undervisningen. Utbildningen ska alltså gälla alla lärosäten.

Kunskaper om smärtbehandling och förståelsen av samsjuklighetens betydelse för utveckling av långvarig smärta måste ökas inom alla specialiteter. Vi har i dag en situation för patienter med framför allt långvarig smärta som långt ifrån är i närheten av målet jämlik vård i hela landet.