Debatten om ojämlik cancervård tog fart med Cancerfondens rapport 2018 [1] som kopplade högre cancerdödlighet hos lågutbildade till ojämlik vård. Faktorer som livsstil, kunskap, förmåga att söka vård och följsamhet till behandling diskuterades i rapporten men betonades inte i debatten. Cancerfonden hävdade att tusentals liv kan räddas om lågutbildade får samma bemötande och omhändertagande i vården som högutbildade [2, 3].

Rapporten bygger på ojusterade data från Cancerregistret. I analyserna kunde man inte ta hänsyn till faktorer som rökning, allmäntillstånd, övriga sjukdomar etc, som har stor inverkan på behandlingsval och utfall. Onkologer bemötte rapporten och försökte nyansera debatten [4], men den ursprungliga infallsvinkeln har fått störst genomslag.

Vi har i ett arbete i tidskriften Lung Cancer [5] analyserat väntetider, utredning, behandling och utfall för olika socioekonomiska grupper på individnivå. Studien baseras på Lung Cancer Database Sweden där lungcancerregistret länkats till andra befolkningsbaserade register. Cirka 40 000 patienter som diagnostiserats med icke-småcellig lungcancer 2002–2016 inkluderades. Som mått för socioekonomiskt status användes utbildningsnivå. Justeringar gjordes för kön, ålder, rökstatus, allmäntillstånd, komorbiditet, tumörstadium vid diagnos, histopatologi och region.

Vi fann inga belägg för att lågutbildade kommer senare till vården med mer avancerad sjukdom. Väntetiderna var längre än målen i standardiserade vårdförlopp men det fanns inga skillnader mellan socioekonomiska grupper, vilket motsäger en tidigare svensk studie [6]. Skillnader sågs i användandet av positronemissonstomografi och datortomografi (PET-DT), multidisciplinära konferenser, stereotaktisk strålbehandling och för överlevnad i tidiga stadier.

De skillnader vi kan påvisa gäller främst nyare metoder som introducerades under studieperioden. PET-DT registreras sedan 2007. Multidisciplinära konferenser har fått större användning allt eftersom fler behandlingsalternativ tillkommit. En svensk studie av stereotaktisk strålbehandling pågick 2007–2011 [7]. Stereotaktisk strålbehandling var dock inte standardbehandling under studieperioden och tillämpas fortfarande inte vid alla onkologkliniker.

Vi har gjort separata analyser för 2012–2016 (14 868 patienter) för att undersöka förändringar efter att metoderna införts i det nationella vårdprogrammet. Många socioekonomiska skillnader har då minskat eller försvunnit. Användandet av PET-DT och multidisciplinära konferenser har ökat kraftigt och efter justering är fynden om ojämlikt användande inte längre signifikanta. Socioekonomiska skillnader gällande dödlighet försvinner efter justering. Skillnader i användning av stereotaktisk strålbehandling kvarstår dock. Några bevis för en genomgående och strukturell diskriminering kan vi inte påvisa.

De socioekonomiska skillnader som visats för utredning, behandling och utfall inom lungcancervården rör främst nyare metoder. Efter införande i vårdprogram minskar de snabbt. De skillnader som ändå ses i utfall försvinner efter justering för faktorer som vi vet kan begränsa möjligheten till behandling (exempelvis allmäntillstånd och samsjuklighet).

En central fråga för cancervården är hur nya rön och metoder snabbt kan börja användas, standardiseras och spridas. Här har regionala cancercentrum en avgörande roll. De främsta verktygen för en jämlik cancervård är uppdaterade nationella vårdprogram, multidisciplinär konferens för samtliga patienter samt tillgänglighet till diagnostiska resurser inom radiologi och patologi.

Skillnaderna inom lungcancervården är små, påverkar utfallet i mycket liten grad och minskar över tid. För att förbättra canceröverlevnaden hos socioekonomiskt svagare grupper bör samhället fokusera på att utjämna skillnader i framför allt livsstil och livsvillkor. Att torgföra skillnader i ojusterade data på ett överdramatiserat sätt är kontraproduktivt och riskerar att försämra tilliten till vården och professionen hos politiker och allmänhet. 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.