Replik. Joar Björk tar i en artikel i LT upp fyra fall som illustrerar att läkaren måste kunna kommunicera effektivt med sina patienter. Detta är ett nödvändigt villkor och handlar inte, vilken är författarens angreppsvinkel, om etiska överväganden, skriver Lars Breimer.

Kommunikation är läkarens viktigaste redskap. En stor andel av de problem som uppstår i sjukvården kan härledas till bristande kommunikation och dåligt bemötande av patienter. Majoriteten av patienterna litar på våra råd och anvisningar och tar emot den behandling vi förskriver. Det är vår skyldighet att hjälpa dem så bra vi kan. 

En artikel under vinjetten Etik & läkarroll i LT [1] har rubriken »När patienten vill ha behandling som vi inte tror är den optimala. En allt viktigare etisk avvägning i kliniken«. Författarens exempelfall är, enligt min mening, inga etiska dilemman utan handlar just om att läkaren måste kunna kommunicera med patienten. Etiska frågor är per definition svåra, för om de vore lätta att besvara är de inte ett etiskt problem.

Tidigt i min karriär bad jag en erfaren kollega om en enkel definition på etiska frågeställningar. Svaret blev att den bästa tumregeln är att fråga sig om man skulle vilja att en nära anhörig (mor, far, bror, syster osv) behandlades på det sätt som föreslagits. Här följer kommentarer till fallen i artikeln [1]:

Fall 2. En patient med en abscess vill ha antibiotikabehandling i stället för kirurgisk dränering på grund av rädsla för missprydande ärr. 

Antibiotika vid abscess i stället för kirurgisk dränering är inte behandling enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Om läkaren ger en lättförstådd och tydlig förklaring på ett övertygande sätt kommer patienten att välja dränering. Denna situation handlar om att kommunicera adekvat.

Fall 3. En patient är rädd för postpunktionshuvudvärk och vill att observationstiden förlängs för att därmed kunna slippa genomgå lumbalpunktion.

Här behöver läkaren gå på djupet med vad rädslan bottnar i, då risken är stor att den är en förträngningsreaktion. Patienten är troligtvis rädd att få bekräftat att det är något allvarligt, till exempel MS, eller (vilket är ovanligare) något trivialt (obefintligt). Modern bilddiagnostik har revolutionerat neurologin. Läkaren måste engagera sig i patientens fruktan och förhandla fram en handlingsplan. »Patienten var rädd för huvudvärk« är inget övertygande svar i ett eventuellt ansvarsfall. Läkarens oförmåga att kommunicera är grunden till problemet.

Fall 4. En patient vill ha en föreslagen läkemedelsbehandling men vill inte lämna uppföljande prov (vilket rekommenderas på grund av biverkningsrisk).

Läkemedel ska användas enligt instruktioner i godkännandet av regulatoriska verk och helst också enligt gällande riktlinjer (exempelvis standardiserade vårdförlopp). Läkaren har inte rätt att förskriva ett preparat och samtidigt säga till patienten: »Du behöver inte lämna uppföljningsprov.« Läkaren måste kunna kommunicera till patienten att uppföljningsprov inte är frivilliga, av särskilda (inte godtyckliga) skäl. Patienter kan avstå eller ta emot behandling men ska också lämna de prov som krävs.

Fall 1. En patient som ska genomgå en komplicerad operation vid ett regionsjukhus vill efter operationen vårdas vid hemsjukhuset trots att man där inte har vana av adekvat eftervård.

Detta fall handlar om läkarens ansvar gentemot patienten. Om en kirurg bedömer att den eftervård som hemsjukhuset kan ge inte är adekvat kan läkaren inte moraliskt utföra operationen. Detta måste kirurgen kunna förklara. Patienten kan givetvis be att få bli bedömd av en annan läkare, men kan inte kräva att kirurgen ska utföra en operation mot sin professionella bedömning. 

Ett problem som är relaterat till fall 1 är hur frågan om huruvida kvinnan själv ska få avgöra vilken förlossningsmetod hon ska ha (sectio vs vaginalt) drivs politiskt.

Läkaryrket är mycket ansvarsfullt. Patienter lägger sina öden i våra händer. Vårt arbete har försvårats genom det nya informationsflödet där varje bloggare anses vara mer trovärdig och kunnig än experter. Vi måste vässa vår kommunikativa kompetens fortgående, då det är vårt viktigaste verktyg.