God vård bygger på ömsesidig tillit mellan patient och läkare. Läkaren behöver ha tillit till patienten och vara lyhörd för dennes erfarenheter och önskemål (ofta kallat personcentrerad vård), men hur säkerställs patientens tillit till den enskilde läkaren och sjukvårdssystemet?

För att förstå detta behöver vi förstå förändringar i patientens tillit till den medicinska forskningen och sjukvårdssystemets försök att parera utvecklingen. Författarna till en färsk artikel i New England Journal of Medicine [1] hävdar att patienter tenderar att förlita sig allt mer på anekdoter och tyckanden, som snabbt kan få stor spridning via sociala medier.

Ett exempel är mässlingvaccin: myter som sprids har lett till att många barn inte blir vaccinerade och mässlingen åter fått spridning. I artikeln beskrivs hur patientens tillit till den medicinska forskningen skapas utifrån kollektiv (läkarprofessionen) och individuell (läkarrelationen) expertis, och den personliga relationen betonas särskilt.

Under efterkrigstiden utvecklades strategier för att flytta tilliten från individ och profession till stora sjukvårdsinstitutioner. I stället för att fokusera på läkarens kompetens och bemötande riktades ljuset mot vårdinstitutionens anseende, i linje med den industriella logik som präglade perioden och som ledde till ökat intresse för varumärkesbyggande samt centralstyrd kommunikation och styrning. Den medicinska praktiken byggdes in i ett system som blev alltmer företagslikt samtidigt som professionen försvagades internt. Denna strategi har dock haft begränsad framgång [1].

Hur kan då tilliten till den medicinska vetenskapen värnas bättre? Författarna närmar sig något som även organisationsforskningen funnit avgörande: utrymmet för professionell integritet [4]. Insikten om den nära kopplingen mellan professionens integritet och patientens tillit till samhällets sjukvårdsinstitutioner är ett viktigt budskap [1].

För att patienter ska hysa tillit till den medicinska forskningen behöver de känna sig trygga i vetskapen om att den verkligen får genomslag i sjukvårdssystemet och att professionernas integritet värnas. Det kan exempelvis handla om att släppa fram professionen i frågor som gäller sjukvårdens interna styrning, organisering, strategiska beslut och medicinska prioriteringar.

Ett viktigt initiativ för att komma dit är arbetet med nationell och regional kunskapsstyrning, där professionens kunskap förväntas omsättas i klinisk praxis på ett ordnat och strukturerat sätt. Det kan också handla om att sjukvårdsinstitutionerna verkar för hög patientsäkerhet genom att bidra till en kultur av psykologisk trygghet där läkarprofessionen kan föra fram förslag, men också kritiska åsikter utan risk för vedergällning.

Tillit till läkarna och andra vårdprofessioner är sjukvårdssystemets största tillgång. Dess betydelse kan inte överskattas. Inom samhällsvetenskapen har antalet studier om tillit ökat explosionsartat. I dag vet vi att tilliten kan kopplas till såväl goda prestationer som högt engagemang i arbetet [2, 3]. Ny är däremot insikten om att tilliten måste börja inom politiken, i chefsleden och i staber.

Om ledningsskiktet visar sin tillit till vårdprofessionerna i praktisk handling och konkreta styrsystem visar de patienterna att de i sin tur kan känna tillit till vårdprofessionerna och den medicinska forskningen. Möjligheten för vårdprofessionerna att bedriva forskning eller ta del av andras forskning är därmed en viktig del av det tillitsbyggande arbetet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.