Just nu pågår arbetet med att fastställa kursplaner för den nya sexåriga läkarutbildningen. Behovet av ett genusperspektiv inom medicinsk utbildning har erkänts på regeringsnivå [1]. Kvinnliga läkares förening anser att genusmedicin måste bli en självklar del av den framtida läkarutbildningen.

Att läkare kan tillämpa ett genusperspektiv i forskning, behandling och bemötande är essentiellt för att säkerställa en rättvis och jämställd vård. Forskning visar på behovet av att granska och förstå vården ur ett genusperspektiv. Studier visar att män och kvinnor behandlas olika även när det inte är medicinskt indicerat:

  • Kvinnor får sämre tillgång till ny dialysteknik och får vänta längre på diagnos på hjärtrytmrubbning [2].
  • Män behandlas i högre utsträckning enligt nationella riktlinjer för hjärt–kärlsjukdom, och 75 procent av patienter med sviktpacemaker är män trots att behovet är lika stort hos bägge könen [3].

Behovet av att se vården ur ett större samhälleligt genusperspektiv blir tydligt då gifta kvinnor i högre utsträckning beviljas hemtjänst än gifta män, troligtvis eftersom kvinnliga närstående förväntas ge sina män den omsorg samhället annars skulle ge [4]. Vi ser också att kvinnor gör fler suicidförsök men betydligt fler män suiciderar, vilket visar på behovet av genusmedveten diagnostik och tillgång till vård [5].

Förvånansvärt nog nämns inte kön eller genus i de nationella målen för läkarexamen [6, 7]. I de lokala målen vid de sju lärosätena är det enbart Umeå och Göteborg som uttryckligen nämner ordet genus [8, 9]. Vid Linköpings universitet har en formulering om att studenterna ska »ha uppnått en genusmedvetenhet som kommer till uttryck i det framtida yrkesutövandet« ändrats till »visa kunskap om och förståelse för betydelsen av jämlikhet och lika villkor i samhället« [10]. Vid Karolinska institutet har formuleringen att studenterna ska »dela en allmän värdegrund om människors jämställdhet ur ett genus-, etniskt och kulturellt perspektiv« ersatts av »utvecklat ett förhållningssätt med intresse och respekt för medmänniskor« [11].

Vi uppfattar detta som att tydliga mål gällande genusmedicinsk kompetens helt saknas eller har ersatts med svepande formuleringar som är svåra att grunda undervisningsmoment och objektiv utvärdering på. 

Genusmedicin integrerar ett köns- och genusperspektiv i medicinen, där såväl de biologiska som de sociologiska könsskillnaderna spelar roll [12, 13]. Genusmedicin är inte en åsiktsfråga, det är en kunskapsfråga. Detta måste återspeglas i läkarutbildningen.

De flesta svenska läkarstudenter ställer sig positiva till genusundervisning, men det finns också en grupp som uttrycker motstånd och negativa åsikter mot ämnet [14]. Enskilda studenters intresseområden eller motvillighet till viss undervisning är dock inte ett argument som bör ha bäring på utformningen av läkarutbildningen. Utbildningen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, där genusmedicin ingår som en självklar del. Lika lite som till exempel ortopedi eller kirurgi kan väljas bort baserat på personlig preferens kan det göras med genusmedicin.

Undervisningen behöver också kvalitetssäkras och följas upp. I dag lämnas genusundervisningen ofta till studentdrivna intressegrupper, vilket hade varit helt oacceptabelt för andra medicinska kunskapsområden. Det är av stor vikt att kunskap om genusperspektiv inom medicinen implementeras och tydliggörs i både nationella och lokala mål, samt i undervisnings- och tentamensmoment på läkarutbildningen.

Det finns risk för att brist på genusmedvetenhet hos blivande läkare leder till att strukturella problem individualiseras, vilket i förlängningen hindrar utvecklingen av en mer jämställd och jämlik vård. Därmed är det av yttersta vikt att genusmedicinska mål tydligt definieras på såväl nationell som lokal nivå i den nya läkarutbildningen. Universiteten måste ta ansvar för att säkerställa framtida genusmedicinsk kompetens inom läkarkåren.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.