Jag har länge varit tveksam till redovisningar i kvalitet av sjukvård. Ofta mäter man bara det som är lätt att mäta snarare än det som är väsentligt. Av det skälet har jag studerat data som redovisats av Regionala cancercentrum i samverkan om pankreascancer, då det är det jag har sysslat med under mitt läkarliv.

Jag blev glatt överraskad över att man med fyra olika data kan få en god bild över cancerkirurgins kvalitet. Men, omvårdnaden mäts inte, de som inte blir opererade ses inte alls och onkologin (som är dyr och omfattande) hamnar fullständigt under radarn.

Regionala cancercentrum i samverkan redovisar kvalitetsindikatorer på nätet [1]. Till största delen baseras materialet på data som cancerbehandlande läkare mödosamt matar in. Regionala cancercentrum lägger stora resurser på att sammanställa data, men är resultaten värda de resurser som läggs ned?

Andelen patienter med pankreascancer som blivit bedömda vid multidiciplinär konferens inför behandlingsbeslut 2014–2017 var 88 procent (något stigande över tid), en glädjande siffra som sannolikt aldrig kan stiga till 100 procent. Hos patienter som genomgick laparotomi kunde tumören resekeras i 87 procent av fallen (väsentligen oförändrat 2014–2017). Detta är en viktig uppgift som indikerar att de preoperativa utredningarna gett prognostiskt god vägledning och att kirurgerna haft god teknisk skicklighet.

Att andelen som avlidit inom 90 dagar minskat från fyra (2014) till 2,5 procent talar för god »sammanlagd kirurgi«, då detta är jämförbart med data från de största centrumen för pankreascancer i världen. I dag redovisas 90-dagarsmortalitet och inte som tidigare 30-dagarsmortalitet, då intensivvårdsbehandlingen utvecklats så att mycket få patienter dör inom 30 dagar postoperativt. Numera uppstår fatala komplikationer vanligen långt efter 30-dagarsgränsen.

Sammantaget tyder data på såväl god selektion som god kirurgi och intensivvård. Andelen patienter med pankreascancer som opererades inom 40 dagar efter remiss var dock bara 29 procent (40 procent 2014), vilket visar på otillräcklig organisation.

Siffran över antalet döda per 100 000 invånare (senast 18,6) är väsentligen oförändrad över tid. För pankreascancer blir den en omöjlig kvalitetsindikator. Om man räknar med att 20 procent av patienterna genomgår laparotomi och att (högt räknat) 25 procent lever efter fem år kan skillnader i kvalitet inte mätas på detta sätt; för det krävs data om kurativ terapi.

82 procent av alla patienter med pankreascancer har enligt redovisade data fått erbjudande om kontaktsjuksköterska. Detta ska sannolikt ses som ett mått på kvaliteten på omvårdnaden, men är ett alldeles för trubbigt instrument då det endast indikerar huruvida en av flera förutsättningar för god omvårdnad tillgodosetts.

Regionala cancercentrums kvalitetsredovisning ger en god bild av resultaten av kirurgi vid pankreascancer för hela landet genom fyra siffervärden. Frågan är dock om data baseras på tillräckligt många patienter för att indikatorerna ska kunna användas på kliniknivå? Kvalitetsredovisningen av farmakologisk onkologi måste utvecklas. Vi behöver kunna se hur stor andel av patienterna som får neoadjuvant och adjuvant behandling samt hur många som får palliativ cytostatika och få data över hur länge och hur väl dessa patientgrupper lever.