Efter en granskning av diagnossättningen vid ett antal vårdcentraler inom Västra Götalandsregionen (VGR) [1] har ACG-systemet på nytt hamnat i fokus för en debatt bland vårdgivare i landet [2, 3]. Systemet har tidigare ifrågasatts, då det upplevts leda till onödig diagnosticering. Vi vill nyansera bilden av ACG och dess funktioner. 

ACG används i nästan alla regioner som ett verktyg för att fördela resurser inom primärvården. Systemet är ett mått på vårdtyngd byggt på multisjuklighet och är utvecklat i syfte att förutse det antal vårdkontakter en enskild patient kan behöva. Det kan även användas för verksamhetsanalys och kvalitetsutveckling och för forskning kring multisjuklighet [4]. Oavsett hur resultatet av ACG-bearbetningar används ökar nyttan ju mer noggrant och utförligt diagnoser registreras i patientjournalen.

Införandet av ACG leder ofta till ökad diagnossättning, men läget stabiliseras vanligen över tid [5]. Eftersom samtliga diagnoskoder som ryms inom ICD-10 kategoriseras in i någon av endast 32 sjuklighetstyper (så kallade ADG) är effekten av ett påtagligt ökat antal diagnoser ofta försumbar. Det är kombinationen av de 32 ADG som har störst inverkan på i vilken ACG en patient hamnar [6].

Översättningen av patientens vårdtyngd enligt ACG till en viss ersättning görs med en fördelningsnyckel, baserad på kostnad per patient (KPP-beräkningar). Det är inget inneboende i ACG-systemet som avgör vilken ersättning en patients vårdtyngd genererar, utan det är en effekt av ekonomiska beräkningar och politiska beslut om utformningen av ersättningssystem. 

I VGR:s rapport konstateras att diagnossättning genomförts på ett sätt som strider mot regionens riktlinjer. Diagnoser har registrerats trots att de inte alltid varit relaterade till aktuell kontaktorsak, eller då patientkontakt inte förekommit [1]. Vi vänder oss inte mot denna kritik, då det är högst relevant att granska hur vi prioriterar vår tid mellan patientnära och annat arbete.

Ur ett ACG-perspektiv har det däremot ingen betydelse när eller hur diagnosen registrerats så länge det är en korrekt beskrivning av patientens aktuella sjukdomsbild. Det är av stor vikt att samtliga diagnoser som speglar patientens sjukdomsbild finns registrerade inom den tidsperiod ACG-beräkningarna baseras på (15–18 månader). Fusk kan endast förekomma om det registrerats en diagnos som inte stämmer med patientens tillstånd.

Rapporten i sin helhet upplevs balanserad och nämner bland annat att: »Om en enhet som tidigare i allt för låg utsträckning diagnostiserat sina patienter ökar sin diagnossättning med rätt diagnos/er och därmed får en mer rättvisande ersättning för vårdtyngd är det helt i sin ordning.« Granskningen visar även att flera av enheterna har perioder av »underregistrering«.

Hotet om sanktioner mot vårdcentraler inom VGR kan dock medföra en risk för att det uppstår rädsla för att registrera diagnoser i patientjournaler även om de är medicinskt försvarbara. Detta kan leda till ett ofullständigt underlag som kan få negativa konsekvenser för den som vill bedriva verksamhetsutvecklande insatser baserat på ACG eller ägna sig åt ACG-relaterad forskning.

Rapporten påtalar behovet av ökad kunskap om ACG, vilket vi anser är en rimligare slutsats än att låsa de granskade vårdcentralernas ACG-vikter under en 20-månadersperiod. Inom primärvården, där multisjuklighet snarare är regel än undantag, behöver det skapas förutsättningar för att tillåtas arbeta med ett helhetsperspektiv. Den samlade problembilden bör därför finnas i patientens journal. Begränsning till enbart besöksorsak eller huvuddiagnos blir då missvisande. En diskussion bör inledas med Socialstyrelsen om att utforma anvisningar som är anpassade för primärvårdens roll att möta människor med en samlad sjukdomsbild.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.