I sommar har den svenska läkarbristen debatterats i press och radio. Bristen på läkare och läkarutbildningsplatser har påståtts vara orsak till den stora ökningen av studenter som väljer att studera medicin i andra europeiska länder. 

Ledarredaktioner har förklarat hur den svenska läkarbristen skapats av myndigheternas snåla ovilja att finansiera utbildningsplatser och av Läkarförbundets långsiktiga lönehöjarstrategi. Dagens Nyheter skrev att »utlandet servar Sverige med läkare« och Expressen krävde att regeringen ska »fixa fram fler läkare«.

Andelen svenska studenter som läser medicin i utlandet har förvisso ökat kraftigt de senaste tio åren. Detta beror på ökade möjligheter till studiebidrag utanför Sverige. Många vill utnyttja möjligheten att läsa medicin trots att de inte klarat intagningskraven och haft tur i lottningen här hemma. En tredjedel av alla medicinestuderande med studiemedel från Sverige studerar i dag utomlands. Många önskar komma hem efter avslutad utbildning. 

Medicinstudenter i Sverige genomgår efter sin grundutbildning, före legitimation, en drygt årslång allmäntjänstgöring (AT). Här får de möjlighet att träna kliniska moment under handledning. AT innebär också en god möjlighet att skapa nätverk och visa upp sig inför fortsatt specialiseringstjänstgöring (ST). 

När de utlandsutbildade återkommer till Sverige efter sin grundutbildning är de redan legitimerade och får då inte söka AT. De går därmed miste om denna möjlighet att »få in foten«, vilket minskar deras chanser att få välja ST-block och därmed specialitet.

Sverige har ingen generell läkarbrist. I förhållande till folkmängd har vi det femte högsta antalet läkare inom OECD efter Portugal, Italien, Österrike och Grekland. Vi har dock en brist på läkare inom vissa specialiteter såsom allmänmedicin, psykiatri, patologi med flera. Denna brist beror inte i första hand på att det utbildas för få läkare vid våra universitet utan på att det utbildas för få specialister inom vissa specialiteter. Utbudet av ST-tjänster är en flerfaldig ­flaskhals. Flaskhalsen blir ännu trängre när de utlandsutbildade återvänder för att specialisera sig här hemma. 

Det är landstingen som finansierar och avgör inriktningen på sina ST-block. De avgör hur många och inom vilka specialiteter ST-block ska tillsättas. Med ett lokalt, snarare än nationellt, perspektiv sys kostymen oftast för trång. Det behövs en nationell strategi för specialistutbildningen. Att grundutbilda läkare i Sverige eller utomlands och sedan inte lotsa dessa vidare mot fullgjord specialitet innebär slöseri med tid och resurser. Det krävs i dag ett utökat antal ST-block framför allt inom bristspecialiteterna. 

Det är en viktig facklig fråga att utlandsutbildade läkare inte diskrimineras vid tillsättandet av ST-block. I Norge skandaliserades läkarstaben på ett sjukhus sedan det visat sig att attraktiva tjänster i stor utsträckning gått till sjukhusläkarnas egna anhöriga. Det krävs rättssäkra anställningsrutiner, där såväl svenska som utländska meriter uppskattas. Tjänster ska utannonseras, sökas och tillsättas på basen av strukturella rutiner för intervjuer och meritvärdering. Kunskap, erfarenhet och uppnådd skicklighet är viktiga meriter, men även kön, kulturell bakgrund, internationell erfarenhet, kynne och samarbetsförmåga ska väga tungt i konkurrensen. 

Det är ingen rättighet att bli läkare. Samhället kan inte finansiera en läkarutbildning till alla som önskar det. 

Antalet grundutbildningsplatser kan näppeligen inte heller utökas utan att kvaliteten äventyras. Medicine studerandes förbund vittnar redan om trängsel kring patienterna och försämrade förutsättningar för praktisk träning.

Det är utmärkt med fri rörlighet inom utbildnings- och arbetsmarknaderna i Europa. Det är bra att svenska studenter utbildar sig till läkare utomlands och att de är välkomna hem. Vi kommer att behöva många skickliga specialister för att ersätta de erfarna som nu går i pension. 

När Sverige planerar sin dimensionering av läkarutbildningen och specialistläkarutbildningen är en internationell utblick viktig. De kommande åren väntar brist på utbildad sjukvårdspersonal i större delen av Europa. Om Sverige satsar på att specialistutbilda läkare och skapa bra förutsättningar för medicinsk professionell verksamhet kan vi bota vår läkarbrist, därut­över skapas även förutsättningar för export av medicinsk know-how.