Universitetskanslersämbetet (UKÄ) levererade nyligen det beska beskedet att tre av landets läkarutbildningar fått underkänt betyg i en nationell utvärdering. Läkarutbildningarna vid universiteten i Göteborg, Umeå och Uppsala fick alla omdömet »bristande kvalitet«. De har nu ett år på sig att vidta åtgärder för att höja kvaliteten.

Lyckas de inte leva upp till kraven riskerar de att examensrätten dras in. Utbildningarna vid universiteten i Linköping och Lund och vid Karolinska institutet får godkänt, men når inte upp till toppbetyget »mycket hög kvalitet«. Utbildningen i Örebro har inte utvärderats då den inte pågått tillräckligt länge.

Det är bristande måluppfyllelse när det gäller examensmålet om lagarbete och samverkan med andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och inom vård och omsorg som gör att några utbildningar får underkänt.

Utvärderingen konstaterar dock att samtliga läkarutbildningar håller en hög eller mycket hög kvalitet när gäller centrala mål som att diagnostisera och behandla vanliga sjukdomar och att visa ett etiskt och professionellt förhållningssätt.

Det är viktigt att notera att det inte är de enskilda studenternas färdigheter och förmågor som har fått underkänt, utan universitetens säkerställande av måluppfyllelsen. Enskilda studenter behöver därför inte oroa sig över att utvärderingens resultat ska göra det svårt att få jobb efter utbildningen.

Ansvariga på de berörda läkarutbildningarna har däremot fått en tydlig signal om att det inte räcker att anta att studenterna tillskansar sig det som lärs ut. Såväl kunskaper, färdigheter och förhållningssätt måste examineras på ett tydligt sätt, och det gäller att leva upp till samtliga utbildningens mål.

En undersökning som vi på Läkarförbundet har gjort visar i mycket liknande resultat som UKÄ:s utvärdering. Vi har frågat merparten av dem som tog läkarexamen i Sverige 2013 vad de tyckte om sin utbildning.

Över 90 procent säger att läkarutbildningen har gett dem goda förutsättningar att diagnostisera och behandla vanligt förekommande tillstånd och att arbeta som läkare. Även frågor om hur väl grundutbildningen har förberett dem för att kommunicera med patienter och anhöriga och att söka och kritiskt värdera information besvaras positivt av en stor majoritet, oavsett var i landet man har läst.

Men på frågan om hur goda förutsättningar utbildningen har gett för att samarbeta med andra yrkesgrupper i vårdarbetet har runt 40 procent av de som studerat i Göteborg, Umeå och Uppsala valt ett av svarsalternativen 1–3 på en skala från 1–6, där 1 är sämst och 6 bäst.

Siffrorna ser något bättre ut för Karolinska institutet och Lunds universitet. Endast de som har läst i Linköping är riktigt nöjda inom detta område. De nyutbildade läkarna anger också att så mycket som en fjärdedel av den kliniska handledningen har hållit otillräcklig kvalitet.

Det finns med andra ord en hel del att göra för att höja kvaliteten på de svenska läkarutbildningarna, även vid de lärosäten som nu fått godkänt av UKÄ. Ledningarna vid de medicinska fakulteterna har också vid flera tillfällen uttalat att de är villiga att göra en samlad ansträngning för att modernisera läkarutbildningen.

Jag är övertygad om att de universitet som fått kritik i UKÄ:s utvärdering gör vad som krävs för att komma till rätta med de påtalade bristerna, och jag skulle bli mycket förvånad om någon blir av med sin examensrätt.

Att Utbildningsdepartementet har lagt locket på i frågan om läkarutbildningens framtid har dock satt stopp för allt mer övergripande utvecklingsarbete. Läkarutbildningsutredningens slutbetänkande, som lämnades för snart ett år sedan, har ännu inte gått på remiss. Lärosätena vill naturligtvis inte göra några stora förändringar av utbildningen förrän regeringen har satt ner foten om läkarutbildningens längd.

Vi får kanske hoppas att de beska beskeden från UKÄ får Utbildningsdepartementet att intressera sig för läkarnas grundutbildning igen.