Socialstyrelsen har på Socialdepartementets uppdrag ägnat åtta månader åt att fundera över hur begreppet »vård som inte kan anstå« ska definieras eller »förtydligas«. Resultatet visar att det inte finns någon användbar definition. 

Socialstyrelsen skriver i sin rapport att begreppet inte är förenligt med medicinsk yrkesetik eller medicinskt tillämpligt i sjukvården och riskerar att äventyra patientsäkerheten. 

Begreppet »vård som kan anstå« dök upp första gången i en proposition 1981. Det handlade om hantering av så kallade utomlänspatienter. Begreppet infördes dock inte i lagtexten. Socialstyrelsen ansåg 1988 att begreppet inte bör användas för asylsökande. Begreppet »vård som inte kan anstå« infördes därefter utan närmare definition 1990 i en förordning om statlig ersättning för flyktingmottagande. 

Samma begrepp återkom i en proposition 1993 om mottagande av asylsökande. Först 2008, i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande, togs begreppet in i lagtext – även här utan närmare definition.

Våren 2011 presenterades den statliga utredningen »Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet«. Utredningen föreslog att diskriminering i vården av »papperslösa« ska upphöra. Vården ska ges på samma villkor för alla. Regeringen tog emot utredningen med talande tystnad. 

Efter ett år nåddes en migrationspolitisk överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet. I en departementspromemoria föreslogs att papperslösa vuxna ska ha rätt till vård som inte kan anstå. Remissinstanserna, däribland Läkarförbundet, kritiserade begreppets otydlighet och påpekade att det var oanvändbart i vården. 

Tyvärr hindrade det inte att lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd – där begreppet har en central plats – trädde i kraft den 1 juli 2013. I samband med det fick Socialstyrelsen uppdraget att förtydliga tillämpningen av begreppet. Resultatet har nu presenterats.

Kritiken mot begreppet formulerades i november 2013 i ett gemensamt ställningstagande från 22 vårdprofessioner. Där sägs att det innebär införande av en ny prioriteringsprincip som strider mot den överordnade människovärdesprincipen och gällande prioriteringsordning. 

Det strider även mot vårdprofessionernas yrkesetik och riskerar att försämra patientsäkerheten och skada förtroendet för vården. Begreppet kan därtill inte definieras på ett användbart sätt. 

Det är mycket välkommet att Socialstyrelsen nu ger tydligt stöd åt Läkarförbundet och alla andra som kritiserat begreppets användbarhet. Socialstyrelsen försöker sig inte ens på en definition. Tyvärr rekommenderas inte ändrad lagstiftning. 

Mot bakgrund av Socialstyrelsens skarpa kritik finns anledning att höja på ögonbrynen åt rapportens formulering »vad som är vård som inte kan anstå får avgöras i det enskilda fallet av den behandlande läkaren eller tandläkaren«. Med hänsyn till Socialstyrelsens förkastande av begreppet bör formuleringen uppfattas som att det, precis som vanligt, är upp till vårdpersonalen att i det enskilda fallet avgöra vilken vård som ska ges. Sedvanliga prioriteringsprinciper ska alltså gälla.

Socialstyrelsen konstaterar samtidigt stora brister i den information som huvudmännen erbjudit sin personal om den nya lagen. Detta är allvarligt, då missuppfattningar och oklarheter ytterst drabbar patienter. Upp till var fjärde papperslös patient har felaktigt vägrats vård, enligt en uppföljning från Läkare i Världen; framför allt beror det på okunskap om lagen från 2013. 

Huvudmännen behöver bli bättre på att informera om gällande reglering. Informationen bör innefatta att Socialstyrelsen bedömer att begreppet »vård som inte kan anstå« inte är tillämpbart. Personalen ska så­ledes prioritera papperslösa enligt sedvanliga prioriteringsprinciper.  

Läkarförbundets inställning till diskriminering är entydig. Att prioritera eller bortprioritera patienter bör endast ske utifrån medicinskt behov. All vård bör ges på lika villkor. Det är ett ansvar för varje läkare att utöva sin yrkesetik i kontakten med varje patient oavsett pappersstatus. Begreppet vård som inte kan anstå hör inte hemma i vården och »papperslösa« ska erbjudas vård efter behov precis som alla andra.