Efter avslutat fullmäktigemöte är det tydligt vilka frågor som anses högst upp på agendan när det gäller vad Läkarförbundet ska jobba med. Vi kommer att starta det arbetet tillsammans i den nya centralstyrelsen. Mycket kan åstadkommas om man förtydligar och ökar det professionella inflytandet i vården.

Det som definierar en profession är bland annat att yrkesgruppen förfogar över särskild kunskap, har en självständig yrkesutövning, autonomi, och dessutom en särskild yrkeskodex. Läkare är en av vårt samhälles tidigast definierade professioner. 

I dag visas uppnådd läkarkompetens genom att man får legitimationen och specialistbeviset. Detta är statens garanti för att yrkesutövaren »håller måttet«. 

Läkare arbetar i första hand för patientens bästa, och det sker bäst genom kontinuitet, kommunikation och ansvar. Dålig kontinuitet, ett ständigt byte av läkare och bristfällig tillgång till information försämrar vård och uppföljning. Det är oroväckande när den internationella patientundersökningen IHP (International Survey of Sicker Adults) visar att Sverige är sämre än jämförbara länder på information och kommunikation mellan patient och läkare. Andelen personer som inte har någon fast läkarkontakt är större än i övriga länder.

Studien visar också att vi är sämre på samordning av viktig information och medi­cinsk bakgrund. Tre av tio patienter i studien anger att läkare sällan eller aldrig känner till viktig information om deras medicinska historia. Vi har även lägst rankning på frågan om den ordinarie läkaren är informerad om den vård patienten har fått på sjukhuset. 

Situationen behöver alltså förändras. Läkarnas möjlighet att ta ansvar och att kunna stå för kontinuitet och kompetens i kommunikation med patienten måste förtydligas.  

Tidigare skulle patientens behov av samordning och kontinuitet i slutenvården tillgodoses genom hälso- och sjukvårdens skyldighet att utse en patientansvarig läkare (PAL). Systemet kritiserades bland annat för dålig följsamhet. Den 1 januari 2011 trädde i stället patientsäkerhetslagen i kraft; patientansvarig läkare ersattes med en »fast vårdkontakt« som tilldelas patienten om verksamheten anser det nödvändigt eller om patienten begär det. Denna kontakt behöver inte vara en läkare, inte ens någon hälso- och sjukvårdspersonal. Begreppet »fast« är dessutom mindre förpliktigande än »ansvarig«.

Socialstyrelsens utvärdering från 2012 visar att lagändringen inte har fått någon nämnvärd effekt, att det råder osäkerhet kring hur lagstiftningen ska tolkas och att få verkar veta vem den fasta kontakten är. Socialstyrelsen skriver: »En förutsättning är att patienten har förmåga att själv agera för att få en fast vårdkontakt.« I dag förväntas alltså patienten själv hävda sin rätt och ta sig runt i sjukvårdssystemet.

Patienter med livshotande tillstånd ska få sig tilldelade en legitimerad läkare med ansvar för att samordna och planera patientens vård, men vem gör den bedömningen om det inte finns en läkare med ett samlat ansvar? Dessutom är det orimligt att patienter först vid livshotande sjukdom har rätt till en ansvarig läkare. Multisjuka och äldre har ett minst lika stort behov. Individer med kroniska sjukdomar bör också ha en särskild ansvarig läkare och slippa träffa en ny person vid varje besök. 

Läkarens yrkeskodex bygger på evidens där återkoppling och uppföljning och en stark ansvars­känsla är drivkrafter. Med hög kompetens, förmåga att göra kvalificerade bedömningar och autonomi i yrket formar läkaren vården efter den enskilde patientens behov. Alla patienter med mer regelbundet behov av kontakt med vården bör få en namngiven läkare med ansvar för vården.