Det konstateras ofta i olika sammanhang att sjukvården är komplex – att många aktörer i samverkan krävs för att åstadkomma nytta. Det är dessutom en samverkan ur flera perspektiv, eftersom en vårdprocess (allt som bidrar till resultatet under en vårdepisod) innefattar komponenter från olika vårdnivåer (sjukhus, primärvård, kommun, egenvård), medicinska specialiteter (kirurgi, psykiatri, genetik), professioner (arbetsterapeuter, farmaceuter, fysiker) och stödsy­stem utanför de medicinska professionerna (personalförsörjning, informationsteknologi, fastigheter, livsmedel). 

Genom vårt yrke är vi del av ett sy­stem med flera komponenter där många delar är avgörande, men inte lika många har överblick, och ingen behärskar nog alla nödvändiga kompetenser. Det fantastiska med ett sådant system är förstås att det kan åstadkomma nyttor vi tidigare enbart kunde drömma om. En av nackdelarna är att det finns oerhört många komponenter som var och en kan leda till stora kvalitetsbrister om en enda av dem inte fungerar (eller inte finns på plats) i det ögonblick den behövs. 

Ändrad transportväg för en matleverans, byte av entreprenör för städtjänster, forcerade byggtider eller modifierad sammansättning av material i en medicinteknisk produkt kan då plötsligt visa sig äventyra liv och hälsa hos dem som anförtrott oss sin vård. 

Allt detta ställer mycket höga krav på såväl kompetens hos dem som utför uppgifterna som kvalitet i de ingående processerna. Händelseanalyser, extern kontroll och utlåtanden från IVO i all ära, men fokus måste ligga på det förebyggande arbetet, så att fel i möjligaste mån inte begås. I det arbetet har chefläkaren en central roll, som stoppkloss, pådrivare och rådgivare. Oftast är man man i denna funktion anställd utanför linjen, med en rådgivande roll gentemot linje­chefer och professionen. Genom möjlighet att gå »genom linjen«, med ansvar för intern tillsyn och den systemförståelse som kommer genom att till exempel utvärdera tillbudsrapportering, händelserapporter och lex Maria-händelser, skapas möjlighet att ta initiativ för att täppa till brister i kvalitet och effektivitet innan de blivit stora problem. Funktionen att en rådgivare med systemsyn bistår linjechefer vid verksamhetsförändringar med diskussion om konsekvenser utanför det egna området kan nog heller inte ersättas med externa konsulter eller inspektörer.

Chefläkarfunktionen är etablerad och har lång tradition, men är till stora delar oreglerad. Ingen formell utbildning eller karriärväg finns för uppdraget, men det är vanligt att flera års erfarenhet både av arbete på klinik och som chef föregått uppdraget. I vår yrkes­etik ingår omsorgen om sjukvårdens ändamålsenliga utveckling och däri ingår även att utveckla professionen. 

För att svara mot ett behov som finns har därför Läkarförbundet och dess chefsförening tillsammans med Läkaresällskapet och Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF) på prov inrättat ett forum för erfarenhetsutbyte och gemensamt lärande för chefläkare. Programmet består av fyra utbildningsdagar under ett år och därefter är planen att resultatet ska utmynna i ett nätverk för ömsesidigt erfarenhetsutbyte. 

Förhoppningen är att utbildningen ska stärka chefläkarrollen och ge genomslag i arbetet för ökad kvalitet och patientsäkerhet. Erfarenheterna efter första omgången var mycket positiva, och parterna har beslutat att gå vidare med ännu ett program som startar i samband med årets medicinska riksstämma. 

Hör av dig till någon av de samverkande parterna om du vill veta mer.