Landstingen och regionerna ansvarar själva för att anordna läkares specialiseringstjänstgöring (ST) och för att säkra den framtida tillgången på specialistläkare. 

En ny rapport från Läkarförbundet beskriver hur förutsättningarna för ST-tjänst­göringen påverkas av införandet av vårdval i den specialiserade vården. Resultatet visar att det inte tas tillräcklig hänsyn till utbildningsuppdraget, eller att det rent av glöms bort vid större organisatoriska förändringar, inom regioner och landsting. Det medför allvarliga konsekvenser för ST. 

Flera parallella förändringsprocesser pågår i dag inom hälso-och sjukvården. Vi ser en utveckling där den öppna specialistvården i allt större utsträckning lämnar sjukhusen, samtidigt som delar av den slutna vården koncentreras och samlas på färre platser. Dessutom har det under senaste decenniet funnits en tydlig politisk önskan om att öka patienternas valfrihet och öppna sjukvården för en mångfald aktörer. 

Genom lagen om valfrihetssystem (LOV) har vårdval som en ny driftsform för skatte­finansierad sjukvård introducerats vid sidan av upphandlad vård och den nationella taxan. 

Sveriges läkarförbund är positivt till utvecklingen. Det finns många fördelar med en mångfald av driftsformer och vårdgivare inom hälso- och sjukvården. Väl utformade vårdvalsmodeller ger goda förutsättningar för småskaliga, professionsdrivna verksamheter. 

Vid organisationsförändringar är det emellertid väsentligt att ta hänsyn till hur förändringarna påverkar läkares specialiseringstjänstgöring. Alldeles oavsett hur sjukvården organiseras ska läkare genomföra en femårig ST-utbildning för att bli specialister. 

Läkarförbundets rapport visar att organisationsförändringar inte åtföljs av nödvändiga anpassningar av specialiseringstjänstgöringen. Den verksamhetsmodell som införs måste utformas för att kunna hantera utbildningsbehoven.

Patientunderlaget vid de sjukhus som traditionellt har haft huvudansvar för ST-­läkarnas utbildning förändras när vårdval införs eller den öppna och den slutna vården separeras och hamnar i olika organisationer. Att genomföra en femårig ST kan därmed innebära att det krävs fler sidotjänstgöringar då vissa ingrepp och patientgrupper flyttas ut från sjukhusen. Det blir därmed svårare att följa ST-läkarens kompetensutveckling och kontrollera utbildningskvaliteten på enheterna. 

I många fall behövs samverkan mellan flera olika vårdgivare – privata och offentliga – för att fullfölja en ST. Om inte regelverk, avtal och ersättningssystem stödjer en sådan samverkan finns stor risk att specialiseringstjänstgöringen påverkas negativt av förändringarna, liksom annan utbildning och klinisk forskning. 

Även ST-läkarnas arbetsmiljö riskerar att påverkas. Specialiseringstjänstgöringen är en kombination av utbildning och tjänstgöring inom hälso- och sjukvården; de är två sidor av samma mynt som påverkar varand­ra. 

I vårdvalens ersättningssystem är inte utbildningskostnader inräknade. Finansieringen av sidotjänstgöringar är därför ett problem. Privata vårdvalsaktörer och beställare har svårt att komma överens om vad en ST-läkares sidotjänstgöring kostar den utbildande enheten i form av exempelvis handledarresurser och investeringar i lokaler och utrustning för att uppfylla Socialstyrelsens krav på utbildningen. 

Utbudet av vårdvalsaktörer som har möjlighet att ta emot ST-läkare för sidotjänstgöring är därför mindre än vad det skulle kunna vara. 

Vid förändringar av sjukvårdens organisation och arbetssätt måste förutsättningarna för specialiseringstjänstgöring och andra utbildningsfrågor alltid uppmärksammas. Landstingens och regionernas hälso- och sjukvårdsuppdrag måste gå hand i hand med utbildningsuppdraget. 

Läkarförbundet uppmanar därför huvudmännen att i sina beställningar till sjukvården mycket tydligt föra in utbildnings- och forskningsuppdraget som stärker samordningen kring organisation, dimensionering och finansiering av ST. Goda arbetsvillkor för ST-läkarna måste också vara en del i upphandlingen. 

Utbildning är en grundpelare för morgondagens hälso- och sjukvård. Huvudmännen måste därför ta ett större ansvar än vad de i flera fall visat sig göra.