De flesta läkare är nog överens om att vårdens resurser inte används optimalt. Sjukvården är exempelvis full av IT-system som krånglar och inte kommunicerar med varandra. Inom andra branscher tror folk att det är ett skämt när vi berättar att vi sitter och knappar in data manuellt från ett sy­stem till ett annat.

Bristen på vårdplatser är ett annat område som stjäl tid från patienterna när medarbetarna måste jaga sängplatser. Ofta är även samordningen och kontinuiteten kring patienterna med komplexa vårdbehov onödigt krånglig och bristande. Listan på behövliga åtgärder för en smartare och rappare sjukvård kan göras lång.

Just det här slaget av brister i vården arbetar Läkarförbundet ständigt med. Därför var vi synnerligen positiva till den förra regeringens beslut att tillsätta en nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. 

Nyligen presenterade samordnaren en diskussionspromemoria med preliminära bedömningar och rekommendationer inom ett brett spektrum av områden. Den tar upp frågor som ersättningssystemens utformning, sjukvårdssystemets struktur, task-shifting, schemaläggning, arbetstidssy­stem, IT-system och kunskapsstöd. 

Promemorian innehåller många tänkvärda analyser och slutsatser som Läkarförbundet i stor utsträckning ställer sig bakom. I vissa delar är samsynen så stor att samordnaren tycks ha botaniserat bland rapporter och remissyttranden på förbundets hemsida. 

Det gäller inte minst synen på vikten av kontinuitet och patientcentrering i vården. Detsamma gäller synen på kapacitetsbristen inom primärvården, den höga beläggningsgraden inom akut somatisk vård, att ersättningssystemen måste bygga på tillit till vårdens professioner i stället för på detaljstyrning samt att det finns stort utrymme till förbättringar av det administrativa stödet. 

Vi delar också uppfattningen att arbetsuppgifter för olika yrkesgrupper i högre utsträckning behöver fördelas på kompetens. Men att vara rörande överens om problemformuleringar innebär inte nödvändigtvis samsyn i hur dessa bäst löses. Vi anser exempelvis att samordnaren grovt överskattar potentialen av effektiviseringar i schemaläggningen. För tvärtemot vad som ofta påstås utgår schemaläggning av läkare redan i dag främst från en analys av behov och belastning. Det sker också en samplanering av scheman mellan olika professioner när behoven uppstår, även om samordningen naturligtvis alltid kan förbättras. Det är inte hur många timmar ledighet en läkare har per år som är det intressanta (utom förstås för läkaren), utan det är hur många arbetade timmar som arbetsgivaren får ut och vilken kompetens vårdgivaren har tillgång till. Det är finessen med jour­avtalet eftersom det möjliggör ett flexibelt uttag av arbetade timmar samt snabb tillgång till rätt kompetens. 

En annan invändning är att det saknas ett avsnitt i analysen som tar upp brister i vårdens kompetensförsörjning. Det gäller inte minst system för att tillgodose kontinuerlig kompetensutveckling som annars får stå tillbaka för allt hårdare produktionskrav inom vården. 

Fortbildningen är nyckeln till att nya arbetssätt, kunskaper och forskningsrön sprids och att vi får en evidensbaserad och patientsäker vård som ges med hög kvalitet. Men kompetensförsörjning handlar också om en ändamålsenlig personalplanering utifrån befolkningens och verksamhetens behov. I dag saknas exempelvis långsiktiga analyser på nationell nivå om det framtida behovet av specialistläkare. Den kanske allvarligaste invändningen är emellertid att det saknas en tydlig strategi kring hur många av de tänkvärda rekommendationerna i promemorian ska genomföras. 

Historien är full av träffsäkra analyser som aldrig har klarat av metamorfosen från text till verkstad. Risken är således uppenbar att nödvändiga förändringar uteblir när utredningen lagt sitt slutbetänkande om det saknas en tydlig väg framåt. För att råda bot på det föreslår vi att det inrättas ett stående nationellt forum. Här skulle regeringen, myndigheter, landsting/regioner och professionerna naturligt kunna mötas och komma överens om hur effektiviseringar inom vården ska genomföras konkret.