Även i livets slutskede gäller patientens rätt till självbestämmande. En beslutskapabel patient har rätt att begära att livsuppehållande behandling avslutas, även om resultatet blir att patienten avlider. Om beslutet ger upphov till lidande ska symtomlindrande behandling erbjudas.

Att vägra en patient att avstå vård eller avbryta pågående vård är tvångsvård och förbjudet utan stöd i särskild lag. Det finns alltså en rättslig skyldighet att tillmötesgå patientens önskan. Om patienten befinner sig i livets slutskede eller inte spelar ingen roll.

Det är också tillåtet att ge symtomlindrande behandling i sådana doser att döden kan komma att påskyndas. Sedan 2003 finns det även riktlinjer om palliativ sedering av döende patienter. 

Det råder en avgörande skillnad mellan patientens rätt att avbryta eller avstå från att inleda pågående livsuppehållande behandling och palliativ sedering å ena sidan, och aktiv dödshjälp å andra sidan. I mediedebatten råder tyvärr en begreppsförvirring som ofta försvårar diskussioner om innebörden av dödshjälp.

Aktiv dödshjälp, att sjukvårdspersonal ger patienten en dödande dos läkemedel, är förbjudet i svensk lag. I dag är det endast ett fåtal länder som tillåter dödshjälp: Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Schweiz och tre delstater i USA.

Ett av de viktigaste argumenten för legalisering av eutanasi är individens autonomi och rätt till självbestämmande. Frågan är dock inte så enkel, då den även kräver annan parts beslut och agerande. Vårdens grundläggande etik är dessutom: aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta. 

Ett annat argument mot dödshjälp är att många avgörande beslut inte har samma betydelse vid svår sjukdom som när man är frisk. Det är också en förtroendefråga för vården: patienter ska inte behöva tvivla på att sjukvårdspersonal agerar i annat syfte än att på bästa möjliga vis bota eller lindra deras sjukdom. Tanken att ett samhälle med små resurser och tvivelaktiga hänsynstaganden skulle kunna få människor att själva avstå från dyra behandlingar kan rubba förtroendet för vården. 

Ytterligare ett skäl mot dödshjälp är det som brukar kallas »sluttande planet«,  dvs att hjälpen till död successivt skulle omfatta allt fler – exempelvis utförd dödshjälp, utan patientens uttryckliga vilja, eftersom det skulle kunna anses vara ett för svårt beslut för den enskilde att fatta. Även barn eller beslutsoförmögna personer med mentala handikapp skulle kunna få dödshjälp genom en ställföreträdande person som fattar beslutet. I Belgien förbereds nu en fysiskt frisk 24-årig kvinna med depression för eutanasi. 

Risken finns också att anhöriga ser eutanasi som en barmhärtig lösning. Det kan vara så att de förväxlar slutet på den anhöriges lidande med en lättnad för sig själva. I värsta fall kan frågan om att inte ligga anhöriga till last spela roll.

Liksom Läkarförbundet i sina etiska regler fördömer också World Medical Association (WMA) dödshjälp som oetisk. Anna Lindblad, Karolinska institutet, visar dock i sin avhandling »End-of-life decisions« (2013) att det finns en utbredd acceptans för dödshjälp bland Sveriges befolkning (73 procent). Bland läkarna är dock två tredjedelar emot dödshjälp. Majoriteten läkare uttrycker bland annat oro över att eutanasi skulle kunna minska förtroendet för sjukvården.

En förklaring till den relativt stora acceptansen för dödshjälp hos allmänheten kan vara en missuppfattning av vad som egentligen är möjligt inom vården eller hur frågorna i enkäter är formulerade. 

Oavsett förståelsen av innebörden är det allra viktigast att det finns en god palliativ vård tillgänglig i hela landet. Det är en förutsättning för att ställningstagandet mot eutanasi ska kunna upprätthållas på sikt. 

Eutanasi får inte vara lösningen på otillräcklig palliativ vård. En fullgod palliativ vård med avancerad smärt- och ångestlindring är det mest väsentliga för flertalet patienter och anhöriga när livets slut närmar sig. Vi borde börja här.