Strax före sommaren i år beslutade Socialstyrelsen om nya föreskrifter och allmänna råd avseende utredning av vårdskador. 

Problemet med vårdskador är angeläget. Vi arbetar i en högriskbransch med sköra och utsatta människor som drabbats av sviktande kroppsfunktioner, ibland akut och livshotande. Vårt arbete bidrar dagligen till att hälsa och funktioner så långt det är möjligt återställs eller förbättras och, när det inte är möjligt, att individen får maximal lindring och stöd i sin situation. 

Ibland måste det gå fort och ofta saknas tillräcklig information för att förutsättningarna ska vara helt optimala. När det innebär att rätt behandling fördröjs eller att patienten inte reagerar som förutsett, och det därmed uppstår skada eller besvär, har det uppstått en vårdskada. Ibland är en sådan skada trivial och löser sig själv, ibland förorsakar den patienten skada och men. Ibland hade den dessutom gått att undvika om vi handlat annorlunda, patienten hade insjuknat någon annanstans eller om vi hade organiserat vårdinsatserna annorlunda. 

Att själva karaktären på vårt yrke innebär en risk för att patienter skadas, betyder att vi måste arbeta systematiskt och oupphörligt med att göra våra verksamheter så säkra som möjligt. Exempel på sådana systematiska arbeten som förbättrat patientsäkerheten de senaste åren är till exempel handboken för risk- och händelseanalys, nationella registret för händelseana­lyser (NITHA) och de nationellt genomförda markörbaserade journalgranskningarna. Det är följaktligen glädjande att se indikationer i mätningar på att medvetenheten om problemet ökar, medan vårdskadorna i sig minskar. Det finns emellertid mycket kvar att göra. 

I det avseendet var den nya föreskriften olycklig. Även om det i sig var positivt att den efter lång tids beredning till sist såg dagens ljus, innebar den tyvärr att såväl triviala som mycket allvarliga vårdskador skulle utredas med samma rigorösa metod. Det skulle fullständigt ha dränerat resurser i patientsäkerhetsarbetet för att beskriva händelser utan allvarlig konsekvens och med känd orsak – dessutom helt emot ansatserna i den Stiernstedtska utredningen (»En nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården«) mot onödigt administrativt arbete. Vidare innebar föreskriften snarare en vridning åt att hitta syndabockar än att se sy­stemfel i patientsäkerhetsarbetet. Den tog heller inte intryck av de senaste årens utveckling av strukturerat patientsäkerhetsarbete, och nämnde inte metoder för strukturerad utredning av allvarliga vårdskador, vilket numera är en hörnsten.

Läkarförbundet, Läkaresällskapet, det gemensamma nätverket Sveriges Chef­läkare och Riksföreningen för medicinskt ansvariga sjuksköterskor har fört fram likalydande invändningar mot den beslutade föreskriften, och den 5 november fattade Socialstyrelsen det ovanliga beslutet att återkalla beslutet och inarbeta de framförda synpunkterna i en ny föreskrift som troligen beslutas under våren 2016. 

All heder åt Socialstyrelsen för att den backar och gör om i en fråga där man uppenbart har hamnat snett. Vi vill ge vårt bidrag till hälso- och sjukvårdens ändamåls­enliga utveckling, och då är det bra med en myndighet som lyssnar.

Läkarförbundet är inte enbart en facklig organisation, utan har också som ändamål att ge sitt bidrag till att utveckla hälso- och sjukvården. Att föra fram läkarnas synpunkter på aktuella samhällsproblem är en del i det arbetet. Grunden för det arbetet är att Läkarförbundet (liksom dess chefsförening), har många medlemmar som kan sjukvården och är engagerade i dess förbättring. Du som medlem bidrar därför till att vi har en god hälso- och sjukvård även i framtiden.