Svensk sjukvård har en för väst­europeiska förhållanden ovanligt liten andel öppen sjukvård utanför sjukhus. Detta leder till överbelastade sjukhus och långa väntetider, vilket skiljer Sverige från andra länder med väl fungerande sjukvårdssystem. Vi har bra resultat för dem som kommer fram – men väntan på den goda vården är för lång. För att ge patienterna en större trygghet, bättre tillgänglighet och bättre kvalitet ­behövs en ökad andel öppen sjukvård. 

Grunden är och förblir allmänmedicins­ka specialister som behöver bli fler och jämnare fördelade över riket. Därutöver kan ett flertal andra specialiteter ha en stor verksamhet utanför sjukhusen, i likhet med i många andra länder i Europa. Inte minst bristområden, som psykiatri, geriatrik och många fler, behöver utvecklas mot att en större del av  vården hanteras utanför sjukhusen. Detta  måste innebära att fler spe­cialister kan jobba tillsammans utanför sjukhusen. 

I Läkarförbundets primärvårdsenkät, som presenteras under hösten, bekräftas det som redan konstaterats i ett flertal andra enkäter; de små läkarägda enheterna har bättre förhållanden på nästan alla områden, bland annat bättre kontinuitet, nöjdare läkare, nöjdare personal, bättre arbetsmiljö, mer tid för kompetensutveckling och nöjdare patienter. Ju mindre mottagning desto nöjdare patient! Den viktigaste faktorn här är kontinuiteten. Att få träffa samma läkare upplevs som oerhört viktigt för många patienter, inte minst för de multisjuka och äldre samt andra patienter med långvarig sjukdom. 

Alla välfungerande nationella sjukvårdssystem i vårt närområde har en fast läkarkontakt som grund och är byggda på mångfald av små nära läkarmottagningar. Därför behövs en utveckling mot större andel små privata vårdgivare. Stora vårdföretag har tyvärr samma tendenser som landsting och regioner; att skapa frustration hos de anställda och sämre kvalitet för patienterna. Från andra länder ser vi även att de system som fungerar bäst har en bas i läkarägda ­företag med ett personligt ansvarstagande från den enskilda läkaren. Det borgar för att man även tar ansvar för utveckling av sin verksamhet och att man stannar kvar. 

I Norge hade man på 1990-talet en situation som mycket påminner om dagens svenska verklighet med en krisande primärvård. Med »fastlegeordningen« som då infördes vändes utvecklingen på några få år. Sverige kan inte kopiera systemet i detalj men kan ta vara på huvuddragen. Från Holland, Danmark och Storbritannien kan liknande lärdomar dras. I många länder ser man även en stor andel öppen vård i ett flertal specialiteter. Det minskar köerna, avlastar sjukhusens specialistmottagningar och ökar tillgänglighet och kontinuitet.

Det behövs alltså fler småföretagare i vården. Men hur når vi dit? Om fler läkare ska våga lämna tryggheten i en anställning behövs stabila system som inte efter varje val ändras av klåfingriga politiker. Dagens vårdval, som regleras i Lagen om valfrihetssystem (LOV), innebär tyvärr alltför stor frihet för landsting och regioner att med kort varsel och utan något samråd ändra villkoren. Detta skrämmer givetvis läkare från att starta egna företag. Vårdval har dessutom främst utvecklats i Stockholm samt i någon mån i några få andra landsting/regioner. 

Det andra skattefinansierade systemet för privat läkarverksamhet i Sverige brukar kallas »nationella taxan« och regleras i Lagen om läkarvårdsersättning (LOL), som har funnits sedan 1994. De principer som LOL bygger på sätter patienten i centrum, minimerar administrationen samt maximerar sjukvårdsproduktionen. Systemet är en bra grund och behöver öppnas för fler kollegor, men behöver en översyn för att möta de krav som i dag ställs på sjukvårdsverksamhet. 

I Sverige behöver vi utveckla ersättningssystem som kan utnyttja de principer som finns i LOL och som befrämjar kontinuitet för patienten och stimulerar till att utveckla små läkarägda mottagningar. 

Det viktigaste är att ge fler läkare möjlighet att arbeta som småföretagare – med samma villkor över hela landet. Då kan krisen för svensk öppenvård snabbt vändas.