Läkarförbundets fullmäktigemöte närmar sig. Ett tydligt minne från förra året är debatten om vårdplatsbristen och kraven på att förbundet måste göra mer för att vårdplatssituationen på sjukhusen ska bli bättre. Det var en engagerad debatt om en arbetssituation som många känner igen sig i: jagandet efter lediga vårdplatser och stress över att skriva ut för tidigt, att prioritera vilka som ska läggas in och att bevaka utlokaliserade patienter. Krismöten och krisåtgärder blir normalsituationen. Statistiken bekräftar känslan. Överbeläggningarna har ökat. Överbeläggningarna är legio.

Många artiklar, inte minst i Läkartidningens reportage för några nummer sedan från Mälardalens sjukhus i Eskilstuna, vittnar om en känsla av maktlöshet över en situation som motverkar trygga arbetsformer i en bra arbetsmiljö och god säkerhet för patienterna. I Västra Götalandsregionen har NU-sjukvården i denna stund belagts med förbud att använda korridorer, expeditioner, undersökningsrum, dagrum eller duschrum som vårdplatsutrymme. Arbetsmiljöverket kan förelägga vite om arbetsgivaren inte ansvarar för sitt åtagande enligt arbetsmiljölagen och dess föreskrifter. En vårdplats är nämligen inte bara en säng. Vårdplatser ska också bemannas med personal med rätt kompetens och adekvat utrustning. 

Med andra ord reagerar myndigheterna – så vad är problemet? Trots tydliga och alltmer alarmerande signaler från personal och myndigheter saknas tillräckliga åtgärder från vårdgivare. Det blir myndigheterna som förväntas följa upp vårdens brister. 

Läkarförbundet har uppmärksammat vårdplatsbristen och den kritiska situationen med överbeläggningar under många år. Vi har bidragit till att frågan kommit upp på agendan och att överbeläggningar nu är ett vedertaget arbetsmiljö- och patientsäkerhetsproblem. Vi har bistått Arbetsmiljöverket i deras tillsynsarbete och samverkat med SKL i framtagandet av nationell statistik för att synliggöra problem med överbeläggningar. Vi har påtalat viktiga åtgärdsområden som utbyggnad av primärvården, fler platser på IVA och intermediärvård, fler rehabiliteringsplatser och bättre samverkan med kommunerna vid utskrivning. På lokal och nationell nivå driver vi även behovet av en personalpolitik som premierar erfarenhet och ser till att personal inom alla yrkesgrupper stannar kvar inom vården. Det kräver ett systematiskt arbetsmiljöarbete kring arbetsförhållanden, handledning och fortbildning utifrån ett verksamhetsperspektiv. 

Störst påtryckningar för bättre vårdmiljö för patienterna utövas på senare år av oss och de andra fackliga organisationerna inom vården. Kan IVO fortsätta att acceptera överbeläggningskaos år ut och år in? Visst kan Arbetsmiljöverket komma på inspektion, men efter att arbetsgivaren har levererat en åtgärdsplan, eller till och med betalat ett vite, kan man köra vidare. Vi borde inte behöva förlita oss på att myndigheter utövar tillsyn. Sjukvårdshuvudmannen måste förmås att lösa det grundläggande problemet med vårdplatsbristen. Detta är en av vårdens stora utmaningar och borde vara vårdgivarens främsta mål. Hur kan det komma sig att en sjukhusledning inte strävar efter långsiktigt hållbara lösningar när det gäller vårdplatsbristen? Det kan inte bara vara personalen närmast patienten som ska ha ett personligt yrkesansvar och stå till svars för patientens vård. 

Läkarförbundet har nyligen tillsatt en vårdplatsgrupp där jag ingår tillsammans med flera styrelseledamöter. Gruppen leds av förbundets förste vice ordförande Karin Båtelson. Vi vill konkretisera och beskriva konsekvenserna av vårdplatsbristen och medvetandegöra den med fakta för att få förändring. I arbetet vill vi ha nära dialog med delföreningarna, särskilt lokala läkarföreningar som finns där arbetet måste göras. Vi vill också få med Socialdepartementet och SKL. Det är dags för fler aktörer att kliva in på banan och sätta gränser för hur bristfälligt sjukvårdshuvudmännen kan dimensionera sin verksamhet. En beläggningsgrad i slutenvården på 85–90 procent anses vara mest effektiv och generera störst patientsäkerhet. Det är dit vi alla måste sträva!