En ny Sverigekarta kommer snart behandlas i riksdagen. Tyvärr bygger förslaget i liten utsträckning på hur behoven av sjukvård ska tillgodoses. 

En reformerad indelning av landet behöver bygga på målsättningen att skapa förutsättningar för en bra och ändamålsenlig struktur och funktionalitet för sjukvården. En central fråga i det aktuella förslaget från indelningskommittén borde därför vara att skapa förutsättningar för en bättre, tillgängligare och mera jämlik sjukvård. Men icke. Utredningens underlag på dryga 600 sidor avhandlar konsekvenserna för sjukvården på några få sidor. Det är förvånande med tanke på att tillhandahållandet av sjukvård är ett av samhällets viktigaste uppdrag.  

90 procent av landstingens budget går till sjukvård, och samtidigt gick hälften av landstingen i Sverige med underskott förra året. Det borde få larmklockorna att ringa högt. Enligt SKL:s egna beräkningar skulle landstingen i snitt behöva höja skatten med 75 öre bara de närmaste åren. Tillgången till vård är mycket olik över landet. Sverige riskerar att hamna i en allt allvarligare situation där glesbygd står mot storstad när det gäller tillgång till sjukvård. Det är en utveckling som redan börjat synas. Jag besökte nyligen Region Jämtland Härjedalen. 2015 gick regionen med över 230 miljoner i underskott – de har en svår sits med stor glesbygd och en läkarkår med hög genomsnittsålder. Om Sverige menar allvar med att vi ska ha en jämlik vård som utgår från patientens behov är det orimligt att en glesbygdsregion med sviktande skatteunderlag ska bära hela ansvaret själv. Här måste både SKL och staten ta ett större ansvar för att säkerställa vård utifrån behov i hela landet. 

Indelningskommitténs förslag på nya regionala gränsdragningar skulle visa hur stat och landsting bättre kunde samverka. Det finns flera positiva delar i ett sådant resonemang, särskilt inom statsförvaltningen. Det är helt enkelt inte hållbart att statliga myndighetsgränser ser olika ut. En förändrad regional nivå syftar också till att öka de strukturella sambanden, stärka arbetsmarknadsstråken och ge staten en regional part att förhandla med i större infrastruktursatsningar. Det är i sig viktiga frågor väl värda att diskutera. 

Men landstingens och regionernas huvudsakliga ansvarsområde – sjukvården – har oförklarligt hamnat i skymundan. Detta trots att hälso- och sjukvården står för den absoluta största delen av landstingens verksamhet. Om det behandlas så svepande kanske det inte är rimligt att landstingen har så stort ansvar för sjukvården. 

Läkarförbundet tog i maj beslut att vi ser färre regioner i Sverige framför oss. Men inte på vilka villkor som helst. Regionbildning är inget självändamål utan en väg att gå för att uppnå en likvärdig sjukvård för hela befolkningen. Vi accepterar inte nya inlåsningseffekter. Det nuvarande remisskravet över länsgränser i slutenvården begränsar patientens rätt att välja. Det är en stor risk att nya regiongränser cementerar vårdmurarna ytterligare om remisskravet i patientlagen inte slopas. 

I Läkarförbundets svar till indelningskommittén, som baserar sig på inlagor från lokalföreningar, yrkesföreningar och specialistföreningar i hela landet, har vi varit tydliga med just detta. Vi behöver färre hinder, och den administrativa överbyggnaden över svensk hälso- och sjukvård behöver minska. 

Det är också oroande att regionsammanslagningar inte frigör eller genererar mer pengar till sjukvården. När SKL i juni presenterade sin årsredovisning för 2015 beräknade man att kostnadsökningstakten i svensk sjukvård landade på tre procent över de generella indexuppräkningarna. Det innebär i praktiken att de flesta kliniker och vårdavdelningarna i landet fick ett sparbeting, som drabbar en redan hårt prövad sjukvård. Indelningskommittén presenterar inga svar när det gäller denna knäckfråga. Det är som att inte tala om elefanten i rummet. Hur ska vi ha råd med hälso- och sjukvården i framtiden? Att spara, eller »osthyvla«, i samma takt som vi har gjort senare år dränerar sjukvården på resurser och visioner. Oavsett hur regionreformen landar i Sveriges riksdag är Läkarförbundets krav att tillsätta en parlamentarisk utredning om sjukvårdens framtida finansiering mer akut i dag än någonsin.