Stockholms län växer samtidigt som dess sjukhus blir alltmer slitna. Problemet har varit känt sedan länge, och för omkring 10 år sedan kläckte ett antal landstingschefer och akademiker tanken på att det skulle byggas ett nytt, lite mer högtekno-logiskt sjukhus. Ett antal chefer åkte på flera studiebesök till typsjukhus runtom i hela världen. »Dags för något helt nytt!« Inte fel i sig – men felet var att professionen inte fick möjlighet att påverka. Den fackliga påverkan var tyvärr mycket ringa. Professionen har mycket kunskap om hur saker fungerar – och den kunskapen tog man inte tillvara på.
I brist på egen kompetens valde landstinget att ta in ett stort antal dyra konsulter. De måste hitta på något nytt för att vara kvar och kunna skicka dyra räkningar till landstinget. Dessa konsulter tyckte att när man nu skulle göra om allt, så varför inte göra om arbetssätten totalt? »Vi måste prova nya saker. Det kommer att bli en enorm effektivitetsvinst och Stockholm sätts på världskartan över sjukhusutvecklingen. Samtidigt ritar vi om sjukvårdskartan för patienterna i Stockholm«, tyckte konsulterna.
Beslutet fattades av landstingsfullmäktige på ett förenklat underlag. Jag tror inte att alla förstod vad man beslutade om. Ett gigantiskt projekt hade startats som landstinget inte hade bestämt vad det skulle innehålla eller vad det fanns behov för, såsom vårdavdelningar, mottagningar, operationssalar och IVA-platser. Verkligheten fick anpassa sig till vad landstinget skulle bygga.
Den komplexa beställningen gjorde att endast ett anbud inkom. Att landstinget nu inte kommer att ha kontroll över kostnaden på över 25 år är under all kritik. Mitt i allt detta ritar landstinget dessutom om hela sjukvårdskartan i Stockholm. Vård ska flyttas till hus som inte är byggda. Vårdcentraler som saknar 400 allmänläkare ska fungera. Jouröppna vårdcentraler (närakuter) ska skapas. Men vilka allmänläkare ska bemanna dessa centraler? Staden växer hela tiden, samtidigt som vi ska hålla uppe produktion av sjukvård.
Jag träffar kolleger som är så utarbetade att de inte orkar skrika längre. Mitt i denna bedrövelse så minskar landstinget antalet vårdplatser.
För att göra situationen än mer besvärlig så ska man på det nya dyra sjukhuset rita om kartan för hur vi ska arbeta. NKS tar bort alla kliniker och ska bedriva vården i så kallade teman. Inte på något ställe har man bedrivit vården på detta sätt och fått det att fungera. Konsulter måste få något nytt att arbeta med.
Ledordet är nu »värdebaserad vård«. Jag är ledsen, men jag kan inte förstå detta. Alla inarbetade former kommer att slås sönder. Hur ska vår utbildning av kandidater gå till? Hur ska utbildningen av AT-läkare gå till? Och hur ska utbildningen av ST-läkare kunna ske? På dessa frågor har vi inte fått några svar. Samma typ av specialister måste kunna träffas på daglig basis för kontinuitet – men kanske allra mest viktig är kontinuitet för fortbildningen. Många mindre kliniker på NKS slås sönder till små strimmor.
Stockholm har stora utbildningskrav. Landstinget bygger sin verksamhet på att AT och ST görs i andra län, och sedan kan man anställa färdiga specialister. Det är verkligen inte rättvist mot övriga delar av landet.
Nu invigs detta nya sjukhus. Ett fullskaleförsök genomförs. Trots den höga tekniska nivån så finner man ett stort antal brister. Ansvariga har säkert rättat till en stor del av dessa brister, men jämför man med ett flygplan kommer man att få flyga innan man ens vet om allt fungerar. All prestige i detta 25-miljardersbygge gör dock att inget får fördröjas.
Stockholm behöver nu fungerande vårdcentraler, jouröppna vårdcentraler, välfungerande sjukhus och framför allt fler vårdplatser. Sedan kan nationen behöva ett sjukhus för ovanliga sjukdomar, men det ska inte Stockholms landsting bygga och driva – det ska staten göra.
Julklappstips: »Sjukt hus«, av Ennart och Mellgren. Boken är som en deckare med skrämmande slut.
Tyvärr är den sann.
