Under senare decennier har vi sett sammanslagningar av akutsjukhus – och i vissa fall även av landsting – till större enheter. Samtidigt har vårdgivarna i många fall valt att separera akut och planerad verksamhet geografiskt. Detta har medfört att en sjukvårdshuvudman i nuläget ofta har sin verksamhet spridd på ett flertal orter och enheter. Det har därför blivit vanligt att personal, och då inte minst läkare, förväntas tjänstgöra omväxlande på olika platser.

Så länge arbetstagaren har en enda arbetsplats att förhålla sig till är det upp till vederbörande var man väljer att bosätta sig. Man väljer själv om man vill ha nära eller långt till jobbet, om restiden ska vara lång eller kort, om man vill vara beroende av bil eller inte. Detta är en förutsättning för att som individ kunna planera för ett fungerande familjeliv. Alla anställda bör ha rätt till en angiven huvudarbetsplats som avtalas vid anställningen.

När arbetsgivaren plötsligt finner behov av att låta anställda tjänstgöra på andra ställen än den ursprungliga arbetsplatsen, utan att detta avtalats, kan problem uppstå. Förutsatt att arbetstagaren inte får förlängd restid, ökad reskostnad eller behov av annat färdmedel är situationen naturligtvis acceptabel och kan i normalfallet avtalas på individnivå. 

I annat fall behöver man säkerställa att arbetstagaren inte får bära vare sig tidsmässig eller ekonomisk kostnad för att arbetsgivaren väljer att organisera sin verksamhet på ett visst sätt. 

I extremfallet skulle man kunna tänka sig att en person som är anställd i VG-regionen och arbetar och bor i Borås plötsligt skulle förväntas tjänstgöra intermittent på en specialistmottagning i Strömstad. I en sådan situation är det naturligtvis helt orimligt att resekostnader och ökad tidsåtgång bärs av den anställde. Om arbetsgivaren önskar organisera arbetet på sådant sätt får man också ta kostnaderna. Arbetsdagens längd inklusive restid ska, för att inte hindra ett fungerande familjeliv, vara oförändrad. Resan ska naturligtvis ske på betald arbetstid och man kan som arbetsgivare inte förutsätta att den anställde har möjlighet eller önskan att använda egen bil.

I VG-regionen är så kallade förmånsbilar förbehållna politiker och högre chefer som inte arbetar kliniskt. Man har nyligen beslutat (regionfullmäktige 22 september 2015) avstå från att ta ifrån politikerna förmånsbilarna med hänvisning till risk för ökat bruk av privatbilar. Därmed är det uppenbart att inte heller kliniskt verksam personal bör använda privatbil annat än för att inställa sig vid huvudarbetsplatsen. Övrigt resande sker ju på arbetsgivarens direkta uppdrag.

Att begära att personal ska tjänstgöra på annan plats än den ordinarie är ett val arbetsgivaren gör. Arbetstagaren ska inte förväntas bekosta detta val. 

Läkarförbundet menar mot bakgrund av detta att:

  • varje anställd ska ha en huvudarbetsplats, vilken arbetstagaren haft att förhålla sig till vid val av bostadsort,
  • tjänstgöring på annan arbetsplats än den ordinarie ej ska förlänga arbetsdagen,
  • restid som överstiger individens ordinarie restid till och från huvudarbetsplatsen ska räknas som arbetad tid,
  • transporten i sin helhet ska bekostas av arbetsgivaren och privatbil ska ej användas om det inte avtalats vid anställningen,
  • tid för upphämtning av tjänstebil är att betrakta som arbetad tid.