Nu är vi här igen. Vi kommer i sommar att få höra det gång på gång. Kris i vården. Överfyllda akutmottagningarna. Vårdplatser som saknas. Brist på öppna jour-läkarmottagningar. Vårdcentraler som inte fungerar. Men vi har en lojal, arbetssugen och kunnig läkarkår. Denna ekvation går inte ihop.

Just nu är omkring 535 vårdplatser stängda i Stockholms län, och till sommaren kommer det kanske att vara hundra mer, alltså 635. Det är väldigt många. För tio år sedan hade man under sommaren stängt cirka 400 platser, och redan då var det förfärligt. Sedan dess har Stockholms län fått 400 000 nya invånare och medelåldern har stigit. Dessutom går den tekniska utvecklingen allt snabbare. Vi har möjligheter att utföra alltmer komplicerade behandlingar, vilket är ett stort framsteg. Dessa framsteg kommer våra patienter tillgodo, vilket förstås är positivt, men allt detta kostar både tid och resurser. Resurser som inte finns.

I årets budget höjer landstinget satsningen på primärvården med 150 miljoner kronor, men det motsvarar inte ens 2018 års kostnadsökning. I reella termer sänks anslaget. Ökningen av antalet AT-block är bra, men länet blir inte självförsörjande. Man satsar något på ökning av ST-tjänster, men vi kommer inte att bli självförsörjande här heller. Det är verkligen bedrövligt. Här har vi en brist 400 allmänläkare samtidigt som vi ska öppna tio nya närakuter. Där ska det arbeta 250 allmänläkare och akutläkare. Denna ekvation går inte ihop. 

Här i huvudstaden räknar landstinget kallt med att  AT- och ST-utbildningarna blir tillgodosedda ute i något annat län, och sedan ska Stockholm skörda frukterna. Det är inte rimligt. Stockholm ska naturligtvis utbilda sina egna AT- och ST-läkare.

Vi läkare måste få en reell möjlighet att i grunden påverka vår arbetsmiljö och styrning. Landstingsledningen måste verkligen lyssna på professionen. Det jag menar är att vi måste kunna påverka patientflöden, men även våra egna arbetsliv. Vi kan tillföra mycket, men vi läkare ska orka arbeta fram till pensionen. 

Landstinget försöker nu minska antalet stängda vårdplatser på alla möjliga sätt – alla tänkbara nödlösningar används. Det verkar som om många hyrfirmor inte har tillräckligt med personal att erbjuda. Landstinget försöker locka folk genom att med alla tillgängliga medel flytta semestrarna. Frågan är om man lyckas? Det är svårt att ändra mångårig misskötsel av personalen på kort tid.

Det finns en betydande risk att just denna sommar kommer att bli den värsta som vi har varit med om. Sommarsemester behöver vi alla för att hämta nya krafter. Vi ska inte ha en omöjlig situation på överfyllda akutmottagningar. Vi ska inte ha en kronisk brist på vårdsängar. Patienterna ska ha en värdig vård och skrivas ut när det är medicinskt rätt och inte för att avdelningen är överfylld. Våra förlossningsläkare ska känna att de gör ett bra arbete och kunna skapa trygghet för födande kvinnor. Våra vårdcentraler ska fungera på ett bra sätt och man ska kunna bemanna jouröppna vårdcentraler. Antalet sjukskrivna yngre kvinnliga kollegor ökar nu kraftigt. Det är verkligen mycket oroande. Vi måste skapa en arbetsmiljö så att alla orkar arbeta och skapa trygg och säker vård. Alla ska kunna orka arbeta heltid.

Jag hade verkligen önskat en sommar med en långsiktig planering som fungerar och en arbetsmiljö som skapar trygghet för personalen. Vi läkare har mycket att tillföra i denna planering. Den enskilda läkaren ska ha sommarsemester utan att behöva oroa sig för hur det är på akutmottagningen, på vårdavdelningen, i förlossningsrummet, i operationssalen, inom intensivvården, inom psykiatrin, inom geriatriken och kanske framför allt inom vårdkedjans grund: vårdcentralen. Fungerar det, har man en långsiktig planering, så tror jag faktiskt att vi tillsammans kan skapa förutsättningar för att vi ska vända utvecklingen, men då måste vi få vara med i styrningen och planeringen.

Jag önskar att alla får en härlig sommar till havs, till lands eller till stads men kanske framför allt en dräglig arbetssommar de veckor som vi arbetar.