Alla patienter som så begär, eller behöver stöd för att tillgodose sina behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet, ska erbjudas en fast vårdkontakt. Denna rättighet är sedan 2010 lagstadgad i hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Bristande kännedom om lagen, såväl hos vårdgivare som patienter, har hittills medfört att implementeringen har misslyckats. 2015 infördes patientlagen med målet att stärka och tydliggöra patientens ställning. Där samlas flera viktiga bestämmelser från HSL, bland annat rätten till fast vårdkontakt. En förhoppning från regeringen var att patientlagen skulle leda till ett ordentligt genomslag för funktionen fast vårdkontakt. Facit är dock fortsatt dystert, och endast ett fåtal av patienterna med ett omfattande behov av hälso- och sjukvård har erbjudits en fast vårdkontakt. Fast läkarkontakt inom primärvården är en annan lagstadgad samordnarfunktion i patientlagen, och denna kan även vara fast vårdkontakt. 

Läkarförbundet utförde 2016 två enkätundersökningar på temat, en till allmänheten via Sifo och en med frågor om patientlagen riktad till specialistläkare inom sjukhusspecialiteter, där kontinuitet är av stort värde. Sifo-undersökningen visade att 8 av 10 tycker det är viktigt med en namngiven läkare med övergripande ansvar och 2 av 3 ville helst se en läkare som fast vårdkontakt. 

Undersökningen riktad till professionen visade på bristande kännedom om fast vårdkontakt. Majoriteten av de svarande läkarna upplevde bristande förutsättningar att samordna vården med kommunen och primärvården, men också med andra enheter inom specialistvården. En fast vårdkontakt kanske kan vara en del av lösningen för att förbättra kontinuitet och samordning, men funktionen är luddigt definierad, och det finns inga angivna kompetenskrav för rollen. Undantaget är vid livshotande tillstånd, då den fasta vårdkontakten ska vara en läkare. Man har inte gett upp begreppet än; i stället har Socialstyrelsen fått uppdraget att ta fram en nationell vägledning med syfte att öka andelen patienter som erbjuds en fast vårdkontakt. Vägledningen blev nyligen klar. 

Läkarförbundet har deltagit i expertgruppen. Den fasta vårdkontakten bör enligt vägledningen kunna bistå patienten i att samordna vårdens insatser, informera om vårdsituationen, förmedla kontakter och vara patientens kontaktperson. Vidare nämner man läkemedelsgenomgångar som en viktig uppgift. Dessa uppgifter kan te sig svåra för en person att hantera. Att exempelvis informera patienten om diagnos och behandlingsalternativ och lägga upp en behandlingsstrategi samt utföra läkemedelsgenomgångar bör ligga på patientansvarig läkare, medan att vara direkt tillgänglig som kontaktperson kan vara omöjligt. 

Vi har i arbetet tryckt på att det är viktigt att den fasta vårdkontakten fyller en faktisk funktion och inte utvecklas till en administrativ karriärväg. Vem som utses måste självklart baseras på patientens behov. Oavsett vilken yrkeskompetens den fasta vårdkontakten har ligger det i allas intresse att veta vem som har det medicinska ansvaret. Det behövs tydlighet och enkelhet när patienterna ska komma i kontakt med vården. Det behövs också en tydlighet gällande vem som ansvarar för vad. Allas ansvar kan dessvärre resultera i ingens ansvar. 

Det är av största vikt att en patientansvarig läkare utses som ansvarar för medicinska ställningstaganden. Om man skulle välja att förorda en fast vårdkontakt med endast en samordnarfunktion, utan att säkerställa att patienten också har en namngiven doktor så är det dömt att misslyckas. Utan läkare fallerar diagnostik och behandling, och då finns inte mycket kvar att samordna. 

Min förhoppning är att man lokalt tar fram rutiner för hur fast vårdkontakt ska utses och hur samordning sker över klinik- och huvudmannagränserna och samtidigt preciserar hur patientansvarig läkare utses. Samtidigt behöver man säkerställa att det finns verktyg för att göra det tydligt i patientens journal.