Under 1980-talet uppdaterade Försvarsmakten senast foldern »Om kriget kommer«. Många goda år har förlöpt sedan dess, och Sverige stoltserar med 200 år av inhemsk fred. Försvaret har under den tiden dragit ned resurserna och reducerat sjukvårdens funktion till en försvarsmedicinsk avdelning vars överste/chef är veterinär. Försvaret har visserligen djur, men för att kunna verka i militära sammanhang behövs grader och koder för att medicinskt kunna samarbeta med andra länders förband.

Foldern har uppdaterats och ska snart skickas ut till befolkningen. Myndigheterna vill numera att vi ska kunna klara oss en vecka på egen hand. Vad innebär det? 

Dagens Nyheter publicerade nyligen råd för överlevnad. Bland de råd som står sig sedan tidigare är att bunkra upp konserver och vattendunkar. Sedan kommer »alternativ strömkälla för att kunna ladda mobilen«. Tyvärr gör beroendet av digital infrastruktur oss sårbara. För sjukvårdens del innebär nedstängda IT-system bristande leveranser av mediciner och utrustning och att vi inte får tillgång till patientdata. Inom kort kan hela systemet hacka och kapaciteten gå ned. Nu tänker kanske en och annan att systemen redan i dag går ned med oroande hög frekvens, så vi är luttrade. Det är sant – och det viskar oroande om för hög volatilitet.  

För ett par veckor sedan var jag inbjuden av riksdagens försvarsutskott för att diskutera sjukvårdens krisberedskap inom ramen för totalförsvaret. Mötet föranleddes av Försvarsberedningens delrapport, som överlämnades till försvarsminister Peter Hultqvist i december förra året. 

Rapporten beskriver en försvarsmakt med ytterst begränsad sjukvårdsförmåga. Den består i stort sett av två fältsjukhus och två sjukvårdsförstärkningskompanier. En krissituation med många skadade skulle därför medföra en kraftigt ökad belastning på den civila sjukvården. Vi som arbetar inom sjukvården inser att våra verksamheter skulle ha svårt att hantera en sådan situation. Krisberedskapen inom den civila sjukvården är på de flesta håll undermålig, och vi arbetar redan på gränsen av vår kapacitet.

Mot bakgrund av det förändrade säkerhetsläget inledde Försvarsmakten och Socialstyrelsen 2015 projektet Totalförsvarets sjukvårdssystem. I december 2017 presenterade de en rapport med åtgärdsförslag för att stärka totalförsvaret i syfte att möta behovet av sjukvård vid olyckor, katastrofer och krig. Liksom Försvarsberedningen bekräftar de bilden av en försvarsmakt som i stor utsträckning förlitar sig på den civila sjukvården. Trots det saknas utvecklade rutiner för samverkan och ledning mellan det civila och det militära. Det gäller på såväl nationell som regional nivå, där den senare utgörs av militärregionerna och de civila sjukvårdshuvudmännen, det vill säga landstingen/regionerna.

De två rapporterna illustrerar hur sårbar svensk hälso- och sjukvård är. Särskilt sårbar är tillgången på vårdplatser för högspecialiserad vård och intensivvård med fysisk utformning, utrustning, förbrukningsartiklar och läkemedel. Sjukvården står också i stort sett oförberedd inför störningar i andra samhällsfunktioner såsom kraft-, el-, vatten-, och värmeförsörjning samt IT- och transportsektorn. 

Sjukvården behöver därför stärka sin krisberedskap avsevärt. Centralt i det arbetet blir att utveckla samverkan mellan de civila och militära sjukvårdsverksamheterna. I dag sker planering och ledning på flera olika nivåer inom såväl Försvarsmakten som den civila sjukvården. Här måste kontaktytorna tydliggöras. Läkarförbundet ser ett behov av att återinföra en nationellt ansvarig generalläkare i Försvarsmakten, som har ett helhetsansvar för försvarets sjukvård.

Därtill finns det ett behov av att utveckla den gemensamma planeringen så att militär och civil sjukvård lättare kan arbeta tillsammans. Det handlar om allt från att stämma av kravspecifikationer inför upphandling av utrustning, så att uppsättningar matchar och kan användas tillsammans, till att stat och landsting/regioner får tydligare krav på att lagerhålla läkemedel och sjukvårdsmaterial. Slutligen är vi läkare och övrig vårdpersonal i behov av ökad kunskap, utbildning och övning. Förberedelser är avgörande för att vi ska ha bästa förutsättningar för att lindra lidande och rädda liv.