Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, lär den socialdemokratiska socialministern Gustav Möller ha sagt. Det är givetvis sant. Läkarförbundet är inte någon vän av onödigt högt skatteuttag. I dagens sjukvård har vi tyvärr stora problem med slöseri. Inte så att läkare och andra i svensk sjukvård slösar eller slöar, men effektiva verkar vi tyvärr inte vara. Vi hör till toppen i världen vad gäller antal läkare per capita och samtidigt i botten vad gäller hur många besök våra medborgare gör hos läkare. Det finns många sätt att mäta effektivitet, och att jämföra länder är inte enkelt, men dessa fakta stämmer i vart fall till eftertanke.
Det finns dock en del av svensk sjukvård som är annorlunda. Inom den privata vården har man betydligt fler besök per läkare och år. I flera landsting/regioner verkar man på tjänstemannanivå i dag tro att om en läkare tar emot fler besök än offentliganställda så måste det bero på fusk och »onödiga« besök. Att det skulle kunna bero på effektivitet, mindre byråkrati, bättre stödfunktioner och patientfokusering verkar inte föresväva byråkraterna. I vart fall inte om man granskar den granskning som våra privata kollegor nu utsätts för.
I flera landsting/regioner har man stängt av ersättningen till ett flertal läkare efter lösa påståenden om oegentligheter. När läkaren efterfrågar underlaget till detta får man efter flera månaders väntan ett möte med landstinget där man åter framför anklagelser men vägrar att ge konkreta exempel på fel och brister. Man anför i något fall att eftersom någon annan läkare som arbetar inom samma verksamhet anses ha gjort fel så har även du gjort det.
I andra fall anser man att återbesök för att följa upp provsvar och resultat av undersökningar är helt onödiga och inte ska få förekomma, eller att läkarbesök på grund av oro för allvarlig sjukdom – men där någon sådan sjukdom inte kan påvisas – ska föranleda lägre ersättning. Man hittar även själva på nya tolkningar av regelverket och anser att den tolkning som man haft i tiotals år är fel. Att läkaren begärt att få betalt på samma grunder som tidigare är man helt oförstående till. Klagomål på journalföringen är även legio även i fall där alla rimliga krav på innehållet är uppfyllda. Landstinget framför efter sådana summariska »utredningar« krav på stora återbetalningar utan att presentera någon grund till hur man beräknat storleken på kravet.
När läkare tvekar att lämna ifrån sig journaler av hänsyn till sekretessregler anses det vara bevis för oegentligheter och föranleder stoppad ersättning, trots att läkaren medverkar och tillåter att landstinget granskar journaler – men inte i obegränsad omfattning – och utan att läkaren får något besked om varför landstinget kräver att läkaren frånhänder sig kontrollen över journalerna. Patientdatalagen betonar tystnadsplikt, och lagen om läkarvårdsersättning ger i vissa fall landstingen rätt att granska journaler. Här finns de facto två lagstiftningar som ger motstridiga signaler, och någon klar rättstillämpning existerar inte. Att då straffa enskilda läkare, som är osäkra på vilken lag som väger tyngst, är orimligt.
Läkarförbundet välkomnar seriösa granskningar. I den mån fusk och felaktiga debiteringar förekommer ska det påtalas och motverkas. Men att utgå från att privat verksamma läkare gör fel och utsätta dem för rent Kafkaartade processer är inte värdigt ett rättssamhälle.
Det pågår i dag i flera landsting rättsfall där landstingen valt konfrontation. Det är också ett slöseri när man använder skattepengar för att göda jurister i långa rättstvister där man hade kunnat lösa problemen med lite god vilja och i dialog med de berörda läkarna, landstinget och de fackliga organisationerna. Det innebär även att den enskilda läkaren utsätts för stora ekonomiska påfrestningar och en stor oro med många sömnlösa nätter, även om man så småningom får rätt i domstol.
I våra grannländer är det vanligt och oproblematiskt med små privata vårdgivare. De fackliga organisationerna och staten/kommunen samverkar i tillsynen och man motverkar gemensamt felaktigheter. Detta är något att ta efter i Sverige.
