På det utbildningspolitiska området har Läkarförbundet de senaste åren rönt flera framgångar: efter ett decenniums arbete verkar vi snart ha en ny legitimationsgrundande utbildning på plats med en efterföljande introduktionstjänst för alla nylegitimerade läkare. Det är en stor framgång och visar att träget arbete lönar sig. Att inte ge upp när det blåser motvind är något som har visat sig framgångsrikt vid flera tillfällen. När Socialstyrelsen 2015 reviderade ST-föreskriften hade de valt att plocka bort kravet på extern granskning – en katastrof i våra ögon, och tillsammans med många andra kämpade vi för att ha kvar kravet. Resultatet lät inte vänta på sig, och kravet på extern granskning kvarstod – dessutom med en skärpt formulering.

Under våren nåddes vi av nyheten att Socialstyrelsen meddelat att det inte finns några formella hinder att bedriva handledning med distansöverbryggande medel enligt den föreskrift som reglerar ST (SOSFS 2015:8), efter att tidigare haft hållningen att detta är en icke-önskvärd utveckling av hur handledning ska bedrivas. 

Efter att ha läst föreskriften framlänges och baklänges upprepade gånger förstår vi såklart också att den strikt juridiska tolkningen inte regleras på den detaljnivå som frågan innebär, utan är en del av frirummet. Tanken med frirummet är god och något vi ska värna. Det gäller bara att vi använder det på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Egentligen är det inte beslutet i sig som skaver – utan snarare  det sätt beskedet har tagits emot av en del arbetsgivare. Det är som om de vädrar morgonluft och börjar planera för att placera ST-läkare på enheter som är svåra att bemanna; enheter där man tidigare inte haft ST-läkare då man inte har kunnat säkra handledaruppdraget. Nu kan det ju skötas av specialister i en annan del av landstinget. 

Vi har redan före sommaren nåtts av rapporter från medlemmar om att man börjat placera ut ST-läkare på dåligt bemannade enheter. Trots att ST är en utbildningstjänst väljer man att prioritera produktion och bemanning. Jag förstår lockelsen, jag har själv erfarenhet av hur det är att försöka få ihop tider så det räcker på en mottagning. Men att erbjuda bra utbildning måste vara överordnat detta, annars biter man sig själv i svansen. Erbjuder vi inte en bra utbildning och en bra arbetsmiljö kommer det bara att bli än svårare att rekrytera och behålla personal. Det man inte heller har tagit hänsyn till är att det är ett stort åtagande att vara handledare. Det handlar inte bara om att stötta och ge råd, det handlar även om att lägga upp och vid behov revidera individuella utbildningsplaner, kontinuerligt bedöma kompetensutvecklingen och slutligen skriva på intyget om uppnådd specialistkompetens. Om man inte på regelbunden bas arbetar tillsammans känns detta som ett omöjligt uppdrag. 

Vården och hur vi bedriver den utvecklas ständigt – det är positivt. Distansöverbryggande teknik har använts under lång tid och att använda sig av tekniken i samband med handledning kan vara ett värdefullt tillskott – det viktiga är att det ses som ett komplement; något som ska användas omdömesgillt och vid rätt tillfälle. För egen del arbetar jag på ett centralsjukhus där våra ST-läkare under längre perioder sidotjänstgör i andra delar av landstinget, på kliniker där de har en »på-plats«-handledare. Jag som huvudhandledare hade exempelvis gärna planerat in regelbundna handledarträffar på distans. Dessa skulle inte ersätta våra fysiska möten, men skulle kunna ses som ett komplement som underlättar och möjliggör en tätare kontakt. 

För att återknyta till inledningen så är vi nu sedan drygt ett halvt år tillbaka i en situation där vi har en ny tolkning av ST-föreskriften. Handledning på distans kan nog vara bra som komplement, men den får aldrig användas för att lösa vårdens bemanningsproblem. 

Vi kommer aldrig att kompromissa med kravet på hög kvalitet på läkares utbildning. Det ligger i allas intresse!