Om 7 år ska Sverige vara bäst i världen på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter. Detta är målsättningen för Vision e-hälsa 2025, och för att nå målet har en handlingsplan antagits av regeringen och SKL. Det underliggande syftet är gott: »att underlätta för människor att uppnå en god och jämlik hälsa och välfärd samt utveckla och stärka egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet«.

Om Sverige är bäst i världen eller inte 2025 är inte det viktigaste, men visionens kärna – att med digitaliseringens hjälp skapa förutsättningar för bättre hälsa och säkrare, effektivare vård – är värd att kämpa för. Där behöver vi som kår vara aktiva. På ett oräkneligt antal av årets Almedalsscener lovordades digitaliseringens möjligheter och framtidens AI, men många gånger saknades läkare i panelerna, och debattörerna verkade stundtals sakna verklighetsanknytning. När jag en vanlig arbetsdag försöker behålla fokus på patienten framför mig och samtidigt manövrera mellan olika system för att få tillgång till en situationsanpassad information är glappet uppenbart, och visionens mål känns mer som en avlägsen dröm. Vårdens IT-system beskrivs sällan särskilt kärleksfullt. Vi dubbel- och trippeldokumenterar, och ibland tar vi krafttag och försöker sammanfatta det viktigaste som absolut inte får glömmas i en anteckning som inom kort ändå är en i mängden. Vi blir dagligen stressade och frustrerade av våra långsamma system, vi har vant oss vid betydligt snabbare teknik i privatlivet.

Visionen har tre huvudsakliga insatsområden: regelverket, dvs lagar och förordningar, enhetligare begreppsanvändning så att information lättare kan förflyttas mellan system och standardiseringsfrågor. Vi måste ha ett gemensamt språk och termer för att information ska kunna följa patienten mellan olika system och vårdgivare, och vi måste ha en lagstiftning som tillåter detta (självklart med beaktande av patientens integritet). För att vi ska nå riktig framgång krävs krafttag och att man börjar gräva där man står. Professionerna liksom patienterna måste involveras på riktigt. Det får inte röra sig om enstaka entusiaster; utvecklingen behöver ske inom samtliga verksamheter och gå hand i hand med teknikutvecklingen. Vi som arbetar i vården behöver få fortbildning inom såväl våra ämnesområden som hur vi bäst använder den tillgängliga tekniken. Förändringarna bör utgå från befintliga behov, så att mervärdet blir tydligt – då är det lätt att få genomslag. Självklart ska införandet vara i enlighet med rådande vetenskapsläge. Första steget bör vara att byta ut den föråldrade tekniken mot smartare IT-lösningar, där de system som ingår presenteras som en helhet som kommunicerar sömlöst bakom kulisserna. Informationsöverföringen måste följa patienten, inte systemen. Vi ska bara behöva skriva in information en gång, men självklart uppdatera vid förändringar. Beslutsstöd bör integreras i journalsystemen för att kunna använda inmatade data till att ge oss och patienterna bra underlag. Tidstjuvarna måste minskas, exempelvis med smartare inloggningar där vi enkelt och snabbt är inne i samtliga system vi behöver komma åt. 

Framtiden är ljus med en mängd möjligheter. Men det får inte övergå till att bli ett informationsöverflöd för överbelastade läkare. Ett exempel är mätning och inregistrering av hälsodata från patienterna, vilket kan leda till en bättre och säkrare vård men kräver att vi får informationen presenterad på ett överskådligt sätt. Risken är annars att patienten tror att vi ser en försämring när adekvata larmsystem för att upptäcka inskickade data saknas. Slutligen tror jag att det är dags att låta patienterna få informationen i sina patientjournaler presenterad på ett begripligt sätt för att själva kunna hantera förändringar och följa upp sin sjukdom eller sitt hälsoläge. Då behöver journalen utvecklas så att patienterna har en större möjlighet att välja hur informationen presenteras, exempelvis att kunna få mer visuellt utformad information med grafer som visar förändringar över tid. 

Vision e-hälsa är viktig, men det är naivt att tro att genomförandet kan ske utan rejäla investeringar. Lyckas man med en adekvat finansiering, ett större fokus på digitaliseringens påverkan på oss som arbetar inom vården, utbildning i systemen och att involvera kliniskt aktiva läkare i arbetet så tror jag att vi tillsammans kan komma långt.