Läkares arbetsmiljö är minst sagt i fokus just nu. Det går inte en dag utan att jag läser artiklar om läkarflykt på grund av usla arbetsförhållanden eller läkare som frustrerat beskriver en ohållbar arbetssituation där uppgifterna och kraven vida överstiger resurserna och den egna kontrollen över arbetssituationen. Eller den etiska stress som uppstår när man som behandlande läkare gång på gång tvingas att rucka på sin professionskompass. 

Läkarförbundet genomförde i våras en enkätundersökning om våra medlemmars upplevda arbetsmiljö. 7 av 10 läkare upplever att den höga arbetsbelastningen har en negativ inverkan på deras arbete. Undersökningen visar (föga förvånande) att den höga arbetsbelastningen påverkar arbetsglädje, möjlighet till handledning och kollegialt utbyte. Drygt hälften anser att de inte fått information eller utbildning i rutiner för att möta hot och våld. Bland allmänläkarna har fler än hälften under de senaste två åren funderat på att starta eget eller börja som hyrläkare på grund av en dålig arbetsmiljö. Enkätsvaren bekräftar också att sambandet mellan bristande arbetsmiljö och vårdplatsbrist leder till sämre patientbemötande och i förlängningen också en sämre patientsäkerhet.

Enkätundersökningen bekräftar således det jag hör och läser om läkarnas arbetsmiljö.

Hur har det kunnat bli så här? är en fråga som jag naturligtvis ställer mig. När jag försöker besvara den hamnar jag lätt i ett »någon annans ansvar«-resonemang. Det kan vara politiker som drivs av en ideologisk och kortsiktig agenda eller helt enkelt att även läkarna blivit offer för New public management och styrsystem som inte sätter patienten i främsta rummet. Eller är det vi som förbund som inte satt arbetsmiljöfrågorna tillräckligt högt på agendan?

Problemet med mitt orsaksresonemang är att det inte är särskilt konstruktivt att försöka hitta syndabockar eller orsaker till att det är som det är. Jag tror att vi som förbund i stället måste börja gräva där vi står. Med det menar jag att alla medlemmar och våra skyddsombud nu måste flytta fram positionerna ytter-ligare gentemot arbetsgivaren genom att verka för att de lagar och föreskrifter som finns inom arbetsmiljöområdet omsätts till konkret handling. Några exempel på frågor som alla bör ställa sig:

  • Har vi skyddsombud på min arbetsplats?
  • Vilken chef är det som har arbetsmiljöuppgifter på min arbetsplats?
  • Har den chefen den kompetens, de resurser och de befogenheter som krävs för att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete? Har hen också kunskaper om hur man förebygger och hanterar ohälsosam arbetsbelastning?
  • Görs årliga uppföljningar av arbetsmiljöarbetet? Är jag och våra skyddsombud delaktiga i uppföljningarna? Vilka målsättningar tas fram utifrån resultatet av uppföljningen? 
  • Hur har OSA-föreskriften brutits ned i konkreta mål, handlingsplaner etc? 

Läkarförbundet har tillsammans med SKL och övriga parter inom sektorn tecknat en avsiktsförklaring där parterna förbundit sig att jobba för att bryta trenden med ökade sjuktal. Avsiktsförklaringen tecknades hösten 2016 under hot om att regeringen bland annat skulle införa en höjning av sjukförsäkringsavgiften. Ungefär samtidigt började också OSA-föreskriften att gälla. Även regeringen, Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadens parter sätter hårt tryck i frågan.

Jag tror att alla som verkar som skyddsombud bör reflektera över förtroendeuppdraget: vad behöver jag för att fullfölja uppdraget? Medlemmarna förväntar sig att skyddsombudet är, som det står i lagen, arbetstagarnas företrädare inom arbetsmiljöfrågor. Det gör man genom att vara en god och konstruktiv samverkanspart till arbetsgivaren. Sök stöd från and­ra skyddsombud, lokalföreningar och förbundskansliet. 

Ger dialogen inte resultat, och risken kvarstår, får man bli än tydligare genom att med stöd av arbetsmiljölagen begära åtgärder. Det är en resa som kan bli både formell och stel i dialogen med arbetsgivare och Arbetsmiljöverket, men vilka är alternativen när kollega efter kollega går in i väggen?