Man slutar verkligen aldrig att förvånas. Ända sedan regeringen la fram sitt lagförslag fram till nu, när lagen trätt i kraft, har jag varit förbryllad och förvånad. Varför väljer regeringen att lagstadga om krav på fortbildning för försäkringsdistributörer när de hårdnackat vägrar göra det för läkare? Det övergår mitt förstånd. 

I lagen skriver man: »Anställda som direkt deltar i distributionen av försäkringar för en juridisk persons räkning ska uppfylla kraven för kunskap och kompetens samt fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling.« Det är bra med ett stärkt konsumentskydd. Jag tycker själv att det är en snårig djungel att navigera i när det kommer till att ta beslut om olika försäkringslösningar. Det känns då tryggt att veta att de förhoppningsvis ger råd som är väl underbyggda och uppdaterade. Men det känns magstarkt och ytterst inkonsekvent av regeringen att vara snabb med att föreslå en reglerad fortbildning för en yrkesgrupp men konsekvent vägra göra det för en annan. Med tanke på hur ofta regeringen återkommit till vikten av en god och jämlik vård är det anmärkningsvärt att man tycks så ointresserad av att säkerställa att alla specialister genomgår nödvändig fortbildning. Här finns en stor skillnad mellan ord och handling. Läkare fattar dagligen beslut som i stor utsträckning påverkar folks liv och hälsa, och den enskilde patienten har inga förutsättningar att själv kontrollera den enskilde läkarens kompetens.

När lagförslaget presenterades i slutet av våren hänvisade regeringen till ett EU-direktiv som grund för sitt förslag. Det finns det dock även för läkare. I den senaste versionen av yrkeskvalifikationsdirektivet (YKD) tydliggjorde EU att medlemsstaterna ska säkerställa att läkare uppdaterar sina kunskaper, färdigheter och kompetenser. Den utredning som 2014 lämnade förslag på hur den reviderade versionen av YKD skulle implementeras i svensk lagstiftning föreslog att Socialstyrelsen skulle ges bemyndigande att reglera fortbildningen för bland annat läkare i föreskrift. Majoriteten av remissinstanserna var positiva till förslaget, och vår förhoppning var att ett långvarigt påverkansarbete äntligen skulle bära frukt. Därför var besvikelsen stor när regeringen gick emot sin egen utredare och hävdade att hälso- och sjukvårdspersonal »redan i dag har möjlighet till fortbildning i den omfattning som krävs för att de ska hålla sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke«. Det är ett påstående som inte har bäring på verkligheten, och slutsatsen skiljer sig från den man nu drar om försäkringsdistribution.

Vi kan genom våra fortbildningsenkäter visa att antalet dagar för läkares fortbildning har minskat med cirka trettio procent på en 10-årsperiod och nu börjar närma sig nivåer där man inte längre kan garantera att patienter får träffa läkare som är uppdaterade på de senaste behandlingsmetoderna. Skillnaderna över landet är skrämmande, och en av tio läkare har under 2015 inte deltagit i någon fortbildning alls. Detta är skillnader som inte berikar utan sliter isär, och här måste staten ta sitt ansvar för att säkerställa att befolkningen får tillgång till en jämlik vård.

På samma sätt som man nu reglerat fortbildningen i lagen om försäkringsdistribution kan kommande regering enkelt reglera fortbildning för läkare genom att föreslå ett förtydligande av Socialstyrelsens ledningsföreskrift. I denna bör det fastslås att varje läkare ska ha en individuell fortbildningsplan där behovet av intern och extern fortbildning framgår. Det måste också bli tydligt att arbetsgivaren är ansvarig för att säkerställa att det finns resurser avsatta för fortbildning. Att vårdgivare och yrkesutövare uppfyller sina skyldigheter måste vara föremål för extern granskning, och för att underlätta granskning och jämförelser ska den redovisas i verksamhetsberättelsen.

Det är nu hög tid att agera. Det är bisarrt att konsumenter skyddas mer än patienter. Nästa regering måste snarast reglera läkares fortbildning. Fram tills dess får jag leva med att vara förbryllad, förvånad och förskräckt.