I läkarens yrkesroll gäller, när det ska skrivas intyg och utlåtanden till patienterna, att läkaren då agerar som saklig expert som skiljer på objektiva fynd och uppgivna förhållanden.

Läkarens roll vid intyg och utlåtanden i sjukskrivningsprocessen är att bedöma arbetsförmågan, kanske med stöd av andra i vårdteamet. Rehab-koordinatorer är en sådan grupp som det håller på att lagstiftas om, och dessa kan bli ett gott stöd för läkarna. Men det är läkaren som gör den försäkringsmedicinska bedömningen om sjukdom och aktivitetsnedsättning. Och detta är inte alltid lätt; särskilt inom psykiatrin är anamnes och patientens berättelse en stor del av bedömningen.

Flera kollegor upplever att sjukskrivningsprocessen är betungande. Det är uppenbart att Försäkringskassans behov av intyg och kompletteringar tar arbetstid från läkarens patientarbete. I Norge betalar NAV (Ny arbeids- og velferdsforvaltning) husläkare för motsvarigheten till läkarutlåtande av hälsotillstånd (LOH). I Sverige är det dock bara privatpraktiserande läkare på nationella taxan, samt läkare som inte har offentlig finansiering, som får betalt för dessa intyg; för närvarande 2 200 kronor per LOH (priset höjdes senast år 2008).

Karolinska institutet har gjort upprepade enkätundersökningar kring läkares arbete med sjukskrivningar. I dessa enkäter beskrivs ett växande problem där sjukskrivningsprocessen betecknas som ett reellt arbetsmiljöproblem. 

När Läkarförbundet har gjort enkäter om arbetsmiljön har en iakttagelse varit att det råder brist på både tid och resurser för intygsskrivande och kompletteringar och att läkare vid utfärdandet av olika intyg ibland inte känner sig tillräckligt kompetenta i försäkringsmedicinsk kunskap. 

Det har även framkommit önskemål att läkare ska kunna remittera till någon form av specialinstans för att hantera sjukskrivningsfrågan; samtidigt menar andra att man inte önskar att annan läkare ska bedöma patientens arbetsförmåga, utan att behandlade läkare klarar detta själv.

I grunden finns en interaktion mellan olika lagsystem. Socialförsäkringsbalken och lagstiftningen kring sjukpenning är en rättighetslagstiftning för »den försäkrade«, medan hälso- och sjukvårdslagen är en ramlag för patienten. Vidare kan patientens sjukskrivningsfråga beröras av arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal. Läkaren behöver stöd för att kunna göra dessa bedömningar. Om den enskilde läkaren inte har möjlighet att göra en bedömning behövs en instans dit man kan remittera patienten för fortsatt utredning och bedömning.

Det är uppenbart att det finns ett utbildningsbehov. Samtidigt får man också notera att tid som används för att administrera intyg från Försäkringskassan i dag tas från patientarbetet och att det finns en risk för undanträngningseffekter. Det är viktigt att värna både patientens rätt till korrekta intyg och en skälig arbetsmiljö för läkaren. Försäkringskassan bör därför rimligen betala för de resurskrävande insatser som det innebär för vården vid omfattande intyg och utlåtanden.

Några förslag för framtiden är att

  • verka för att Försäkringskassan åter ska införa differentierade intyg för läkare, där ett intyg för okomplicerad sjukskrivning inte behöver vara långt; tiden kan då i stället läggas på sjukskrivningsärenden som kan förutses bli komplicerade i framtiden
  • skapa möjlighet att remittera långvariga sjukskrivningsfall till specialiserade läkare för att få en bättre försäkringsmedicinsk bedömning
  • Försäkringskassan ska ersätta sjukvården för kostnader för intygsskrivande vad det gäller komplicerade intyg och utlåtanden som tar lång tid (det är olyckligt om intyg för Försäkringskassan är en fri nyttighet, medan lönen som ska betalas för arbetstiden inte är det)
  • verka för ökade utbildningsmöjligheter i försäkringsmedicin för att förbättra kvaliteten på intyg och förbättra sjukskrivningsarbetet.