Fem av sju lärosäten uppger att fler studenter misslyckas med studierna, enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Fortsätter trenden i samma takt finns inga godkända läkarstudenter kvar år 2050, uppger Göteborgs universitet. Som läkarstudent och företrädare för Sveriges läkarstudenter får detta mig att fundera – varför sjunker våra resultat?

Generellt sett är läkarstudenter en högpresterande grupp. Det krävs höga betyg och höga högskoleprovsresultat för att komma in på programmet, och väl inne kan man endast bli godkänd eller underkänd. Trots krav om prestation på en miniminivå klarar inte denna högpresterande grupp av trycket längre. Så vad är det som hänt under de senaste åren som lett till detta? 

I en rapport från 2017 visade SLF Student att varannan läkarstudent har nedsatt psykiskt välbefinnande, och nästan var tolfte läkarstudent har övervägt att avsluta sitt liv. Den psykiska hälsan visar sig vara sämre bland läkarstudenter än i normalpopulationen. Med denna information som bakgrund är det inte konstigt att resultaten sjunker – för hur ska man orka med skolan när man inte orkar fortsätta att leva?

Läkarstudenter presterar alltså sämre och lider i större omfattning av psykisk ohälsa. För att förstå mer om  problemet är det viktigt att ta hänsyn till studiemiljön. Under de kliniska placeringarna är man som student utsatt. Studenter möter svåra situationer som de flesta andra yrkesgrupper aldrig behöver se, samtidigt som det finns ett krav från ens handledare på att prestera. Att få stöd och känna sig välkommen av sina framtida kollegor blir därmed extra viktigt, men är sällan en självklarhet. 

 Parallellt med den utbredda psykiska ohälsan har den negativa särbehandlingen med avseende på kön ökat under de kliniska delarna av utbildningen. Nedlåtande kommentarer från handledare och företräde för manliga läkarstudenter framför kvinnliga studenter är vanligt förekommande. När handledare särbehandlar drabbas vår studiemiljö, vilket leder till att vi mår dåligt och presterar sämre.

Att endast se handledare som ansvariga är dock en förenkling av problemet. För handledare kan det ofta vara svårt att hinna handleda läkarstudenter med dagens hårt tidspressade vårdsituation. Detta påverkar även studenternas utbildning och möjlighet att känna sig delaktiga i vården. Att vara delaktig i vardagen är inte bara viktigt för lärandet, utan även för trivseln. Vad har då arbetsgivarna för ansvar att tillgodose detta? 

Ledningen på en arbetsplats har alltid det högsta ansvaret att tillgodose en god arbetsmiljö – både vad gäller tid för handledare att utföra sina arbetsuppgifter och vad gäller kulturen på arbetsplatsen. En trevlig och trivsam arbetskultur som inte är pressad ger en hållbar tillvaro som också föder välmående för såväl ledning, medarbetare och studenter.

Psykisk ohälsa och negativ särbehandling är en del av många läkarstudenters vardag och påverkar hur vi presterar. Vad behöver göras för att säkerställa en god studiemiljö för att vi ska kunna må bra och prestera bättre? Universiteten har självklart ett ansvar för tillgång till en god och lättillgänglig skolhälsovård. Men väl på klinikerna är det varje handledares ansvar att välkomna och se sina framtida kollegor utan att särbehandla. Ledningen ansvarar för kulturen på arbetsplatsen och bör sätta exempel för hur man beter sig. Att arbetsgivaren uppfyller kravet på att arbeta fortlöpande systematiskt och förebyggande enligt diskrimineringslagens krav på aktiva åtgärder är mycket viktigt i sammanhanget.

I slutänden är det inte bara trenden med de sjunkande resultaten som behöver vändas, utan också kulturen vi har inom professionen. Tar vi hand om varandra och skapar en hållbar kultur banar vi väg för en framtida generation som räcker länge och presterar bättre.