Under de två kommande åren kommer jag att på Sacos mandat ingå i regeringens Välfärdskommission. Uppdraget är att identifiera konkreta åtgärder som kan stärka den kommunala sektorns förmåga att tillhandahålla välfärdstjänster av god kvalitet. Det är en angelägen fråga, då välfärdens utmaningar är stora.

Välfärdssystemen är inte statiska – de måste moderniseras och utvecklas för att räcka till och hålla hög kvalitet. Humankapitalet är en av Sveriges största tillgångar, och akademikers expertkunskap är en bärande pelare i väl­färdssystemet. Saco företräder cirka 700 000 akademiker, professioner som på olika sätt bidrar till välfärden.

Den demografiska utvecklingen där färre ska försörja flera är välkänd. Många kommuner kommer att ha en stor andel invånare som är i behov av välfärdstjänster samtidigt som skatteunderlaget har flyttat till andra delar av landet. Det går inte ihop, och det går absolut inte ihop med tanken om en jämlik tillgång till välfärd. Men det är inte enbart en fråga om storlek på skatteunderlag. Kommunsektorns styrning och organisation har inte alltid gjort att ekonomiska medel har använts ändamålsenligt och kommit elever, brukare eller patienter till del. 

Regeringen har insiktsfullt pekat ut både välfärdens styrning och nyttjande av offentliga resurser som fokusområden. Den tunga uppställningen med finansminister Magdalena Andersson, civilminister Lena Micko, socialminister Lena Hallengren, jämställdhetsminister Åsa Lindhagen och utbildnings­minister Anna Ekström, samt dessutom representanter för TCO, LO, och SKR, visar på frågans vikt. Det hade dock varit bra om även näringslivet hade inkluderats. 

Välfärden behöver nämligen substantiella förändringar. Enstaka extra statsbidrag åtgärdar inte systemfelen, oavsett hur högtidligt de presenteras. Det har varit mycket väsen för ingenting. Dessa statsbidrag utgör på sin höjd enbart några ynka promille av vad regioner och kommuner spenderar. Dessutom kostar det att administrera statsbidragen. Efter att pengarna från staten har filtrerats ned genom regionernas och kommunernas olika lager av administration så droppar inte mycket ned i form av välfärd till invånarna. 

Det finns fyra identifierade områden som kommissionen kommer att arbeta med:

Välfärdens styrning: Graden av detaljstyrning har visat sig kunna nå stadigt oanade höjder. Trots att ”alla” stämmer in i problembilden så spretar synpunkterna på vem som ska styra mindre. Beaktat att vissa kommuner och regioner har svårt att klara sina välfärdsåtaganden bör staten ta ett större ansvar.

Nyttjandet av offentliga resurser: Effektivt utnyttjande är avgörande för att få våra skattemedel att räcka till. Visst är administration nödvändigt, men någon måtta får det faktiskt vara. Att ta bort dubbelarbete är en annan fråga. Att SKR och Socialstyrelsen jobbar på samma mandat, och att vi kallas till möten om i princip samma fråga, är en sådan. 

Kompetensförsörjning och arbetsmiljö: Cirka 25 procent av en årskull går till arbeten inom välfärden. Den kvoten skulle behöva öka till 50 procent för att täcka behoven med dagens lösningar. Det säger sig självt att det inte går. Att pensionsåldern höjs förlänger arbetslivet, men ska vi klara den omställningen behöver arbetsmiljön förbättras.  

Digitalisering: Digitaliseringen har en stor potential. Rätt utnyttjad kan den förbättra förutsättningarna i välfärden. Den behöver dock hamna rätt – som den infrastrukturfråga den är. Staten behöver ta ett större ansvar här, det räcker inte att en sådan stor fråga sköts av enskilda kommuner.

Då senare års utredningar tyvärr har blivit mera hyllvärmare än kokböcker för reformer så är det inte flera statliga utredningar utan verkstad som behövs. Nu är ”sense of urgency” tillräckligt hög för att reformer ska kunna genomföras. Kommissionen har haft ett uppstartsmötemed en mycket bra ansats. Jag ser mycket fram emot att komma ur startblocket!