Människor vill visa sig. Mår de dåligt visar de också det. På ett eller annat sätt. Det händer ibland att de blir missförstådda, mer eller mindre, inte minst av läkare. Ett barn skriker och gråter för att skapa kontakt med dem som de litar på och som de tidigt lärt känna. Barn kan också ha svårt att äta, verka vara elaka, börja göra på sig, drabbas av tics och missljud. Ofta kommer dessa förändringar när till exempel ett småsyskon har ockuperat deras mammas famn, blick och värme. Vuxna klär ofta sin existentiellt betingade ohälsa i svårtillgänglig språkdräkt. För att göra sig förstådda hos läkare kan ensamma personer utan säker grund mena och visa att deras ohälsa orsakats av nedsatt funktion i kroppen, ogärna i hjärnan.

Alla erfarna allmänläkare kan dagligen ha sett den typ av patienter jag talar om, de vars symtom – sjukdomstecken – vi ofta missförstått. Jag har ofta våndats när jag i min säng tänkt på hur jag gjort i mina möten för att inte se min egen känsla av hjälplöshet. Tron på att det ändå kan ha funnits en orsak till de symtom jag letat efter kan få mig att sova. »Ja, jag får se när vi träffas igen«, har jag tänkt.

En av mina tidiga upplevelser kan visa hur svåra vi människor är att förstå. Under min farmors begravning på 1940-talet visade jag via tårar, miner och beteende hur jag kände mig. Jag var helt enkelt otröstlig. Prosten Marklund, reslig med imponerande stora ögonbryn och skarp blick, talade med mina föräldrar ett par år senare. Då hade också farfar dött. Han begravdes högtidligt och sänktes ned bredvid farmor i familjegraven. Också den gången hade prosten sett att jag var ledsen, men på ett betydligt mer moget och sorgset tyst sätt än då vi tog avsked av farmor. Mamma berättade sedan för mig att prosten var rörd när han berättade om hur jag under jordfästningen två år tidigare hade sörjt min farmor. Kanske hade han aldrig tidigare sett att en sexårig skrikande och gråtande bondunge kunde visa så djup förtvivlan. Han mindes hur han hade sett och hört mig i kyrkan och ute vid gravsättningen på kyrkogården.

Trettio år senare träffade jag prosten Marklund en tredje och sista gång. Jag arbetade som underläkare på Finspångs lasarett. Han var färdigutredd på kirurgkliniken. Min uppgift var att skriva ut honom. Han log vänligt mot mig, verkade lugn och nöjd och berättade hur han mindes mig och min sorg på farmor Sofies begravning. Det var som om jag hade fått honom att känna sig mer högstämd under hela minnesstunden.

Jag hade inte hjärta att spoliera hans varma och sköna minne av jobbet en dag flera decennier tidigare. Nej, jag sa inte till honom att grunden till min förtvivlan var mer än sorg över min döda farmor. Den var också av världsligt slag. Inga levande utom pappa och mamma hade vetat vad jag med tårar och andra uttryck ville visa. Mina två obetydligt äldre bröder hade hela tiden gått framför mig och svängt sig, stolt klädda i kavaj och avskyvärt fina långbyxor med skarpa pressveck. Jag hade helt enkelt känt mig gränslöst uppgiven och förnedrad, gråtit och varit besviken och ville bli sedd. På min farmors begravning hade jag som ensam, sexårig man tvingats visa upp mig klädd i skjorta, tröja och – värst av allt – kortbyxor.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.