»En osynlig kostnad som vårt samhälle bär«

På väg hem från jobbet ser jag versalerna: »LÄKARE SKICKADE HEM PATIENT – MISSADE MAGBLÖDNING«. Löpsedelsrubriken fångar min uppmärksamhet. Tankarna rusar till patienter som jag skickat hem från akuten och pulsen stiger. Kan det ha varit ett sjukhus där jag arbetat? Kan en kollega ha varit inblandad? Jag är nyfiken. Tidningen kostar 25 kr, och jag ställer mig i kön för att köpa den.

Stående i kön ser jag en plansch med en bild på Australien. En bekant började nyligen arbeta där på en akutmottagning och berättade att riktlinjerna är att ge Endon (snabbverkande oxikodon) till patienter med diffusa buksmärtor. Även om patienten har sökt (och friats) många gånger för buksmärta. Även om patienten säger »VAS 10« medan hen spelar Candy Crush och sedan mystiskt avviker efter att ha fått medicinen.

Min bekant förbryllas och frågar kollegorna varför. Han får många svar, men ett tema: rädsla för att bli åtalade. Rädsla för att just den patienten är det sällsynta fallet som har en farlig åkomma. Sjukhusledningen och cheferna vill inte ha dålig publicitet. Att ge opioider till alla patienter minskar risken för att bli åtalad och för tidningsskriverier om utebliven smärtlindring. Det ökar risken för iatrogent opioidberoende, men det är inget som en enskild individ eller sjukhus blir uthängd för.

Det blir lätt en ond spiral: medierna skriver om fall som gått snett, vårdpersonal blir mer defensiva och ger onödig medicin eller gör fler utredningar för att minska risken att missa något, även om det inte gynnar de flesta patienter.

Det är enkelt att utreda alla patienter – enklare än att bedöma vilka som behöver utredas. Men diagnostiska specialiteter går ofta ut på att hantera komplexa sannolikheter och väga risker mot varandra. Rädsla för massmedialt gatulopp kan få oss att primärt försöka minska risken för oss själva, snarare än göra det som är bra för patienten.

Vården måste granskas. Men vården är komplex, och förenklade analyser i kvällspressen riskerar primärt att skrämma vårdgivare och inte skapa konstruktiva förändringar. Jag tittar på tidningen och inser att den kostar mer än 25 kr. Tidningen har en osynlig kostnad som vårt samhälle bär – rädsla hos vårdpersonal, med efterföljande dyra överutredningar och överförskrivningar.

Hur kan journalister inte inse detta? Hur kan man vara så dum? Men några ord dyker upp i mitt huvud – Hubbard’s corollary to Hanlon’s razor: »Never attribute to malice or stupidity that which can be explained by moderately rational individuals following incentives in a complex system of interactions.« Journalister är nog varken onda eller dumma, utan följer bara incitamenten som finns. Om jag var journalist skulle jag kanske också skriva sådana artiklar om det sålde tidningar.

Så om det inte är fel på journalisterna, vad kan vi göra? Jo, vi kan utbilda. Vi kan förklara. Vi kan synas i medierna på våra villkor. Framför allt kan vi ändra incitamenten. Inte köpa tidningen. Vi är cirka 500 000 som arbetar med vård och omsorg i Sverige. Om ingen av oss köper tidningar med förenklade texter som sprider rädsla för vården skulle det kanske kunna skapa incitament att publicera annat.

Jag bestämmer mig. Jag går ur kön, ställer tillbaka tidningen och beger mig hemåt. Beslutet känns bra. Det har förbättrat min kväll, och kanske även, på ett ytterst litet och knappt märkbart sätt, sjukvården.