»Jag vill baka bröd och ha en egen tvättmaskin, säger patienten.«

Patientens ögon är bruna och uppmärksamma som på en ekorre. Håret är tufsigt. Kläderna hänger löst på hennes magra kropp. Munnen vittnar om missbruket, nästan tandlös. Hon har hamnat på min mottagning på vårdcentralen. Hon, ett yrväder, otyglad och ängslig. Vi försöker få reda i situationen, sköterska Eva och jag. I går avvek patienten från en avdelning på sjukhuset med pneumoni som enda följeslagare. Dottern, ett maskrosbarn i 40-årsåldern, tittar trött på mig. Två boenden har man försökt placera henne på för att få en plats där man kan lindra patientens obotliga cancer. Men patienten vill bo hemma.

Det är som om jag har en 10-åring i en 60-årig kvinnas kropp framför mig. Jag hinner tänka att om patienten var 10 år så kanske vi hade hunnit hjälpa henne med rastlösheten, impulsstyrningen och ångesten och därmed minskat risken för att hamna i missbruk och annat lidande. Men välfärden fanns inte där när patienten var liten. Det var upp till henne att bli sitt bästa jag. I människan framför mig ser jag ett stort hjärta och strul, men främst av allt en upparbetad vaksamhet inför livets otrevligheter. 

»Vad vill du?«, undrar vi. »Jag vill baka bröd och ha en egen tvättmaskin«, säger patienten. Hon bor i ett tvåvåningshus dit ingen vill gå. Ingen från hemtjänst eller hemsjukvård. Välfärden har stängt patientens hus. Skyddsstopp. För farligt. 

Hembesök gör vi, Eva, jag och en skygg biståndshandläggare. Denne gömmer sig långt ned på gatan långt från huset dit vi ska. Vi får snällt gå och hämta henne där hon vuxit fast på den trygga adressen. 

I trapphuset finns inga namn på metalldörrarna, som mest liknar dörrar till skyddsrum. Skydd mot utanför. Skydd mot trapphusets sorg, ångest och ilska som är ristad på väggarna. Ingens namn på dörrarna i ingens hus. Vi chansar på en dörr och knackar på. Det råkar vara rätt, och ett tandlöst leende möter oss. Jag noterar en egen lättnadskänsla svepa förbi. Maskrosdottern har kokat kaffe. Den mycket enkla boningen vittnar om en tom plånbok och en kärlek till växter. Vi sitter runt det lilla köksbordet, och patienten berättar att ångesten är störst på kvällarna. Det är svårt att ta sig ned för trapporna. En granne hjälper med rollatorn. Patienten hjälper en annan granne som sitter i rullstol. Grannens lägenhet är inte handikappanpassad. Grannen ringer dottern när det behövs. Patienten har ingen mobil. I ingens hus hjälper man varandra.

»Behöver du ett lagat mål mat om dagen?«, undrar biståndshandläggaren nervöst för att sedan mumla att den blir svår att leverera. »Näringsdryckerna ökar aptiten«, säger patienten välvilligt. 

»Tvätta kläder är besvärligt«, berättar hon. Det sover ofta hemlösa i tvättstugan. Ibland knackar det på dörren till patientens lägenhet. Någon trasig kommer in och erbjuder amfetamin. Mer sällan nuförtiden. Maskrosdottern delar dosett för två dagar i taget. Cancer med smärtor i magen som stillas av morfin är rysk roulette tillsammans med patientens missbruk. »Du kan inte ta både amfetamin och de starka mediciner jag skriver ut«, säger jag och försöker att låta ödmjukt myndig. »Näe, om jag tar tjack så tar jag inte medicinerna jag får av dig.« Dottern nickar. Så är det.

Man kan inte flytta på en människa som vill vara där hon känner sig hemma. En människa som kanske inte känt sig hemma på så många platser. Människor dömer, men i ingens hus dömer ingen. Jag lägger min hand på patientens arm. Maskrosdottern, Eva och jag blir tysta allierade. Biståndshandläggaren tar sats och säger långsamt att hon ska prata med sin chef om det lagade målet mat. Eva ler. 

»Tack för att ni kom«, säger patienten. »Tack för kaffet«, säger vi.