»Sitt lugnt, ge patienten utrymme. I morgon gör vi det igen …«

Jag har en sådan mottagningsdag som man har ibland, där elände staplas på elände. Till sist blir det absurt. Nybesök med elände, återbesök med elände, telefonsamtal med ångest och slutligen återbesök med det vi onkologer kallar för visceral kris. Det är när man måste säga: »Trots att det finns behandlingar tillgängliga vid din sjukdom så är din kropp så sjuk att jag inte kan behandla dig. Jag beklagar. Verkligen.« Jag andas. Försöker ta mig igenom arbetsdagen.

Under besöken får jag se en rad olika känslor, och jag kommer på mig själv med att som vanligt tänka att läkaryrket är unikt. Detta hade jag inte fått uppleva om jag hade arbetat på Sandvik eller på börsen. Min egen pappa är bankman och har tillbringat sitt yrkesliv i finansvärlden. Det skulle vara oerhört svårt att försöka beskriva för honom vad läkaryrket innebär, egentligen. »Behandla cancer« är på något sätt en bisats, en tjusig omskrivning. Men vad vore en korrekt och rättvisande förklaring?

Dagen går vidare och jag studerar mina patienters sorg. Jag säger avsiktligt »studerar« därför att jag iakttar, betraktar. Hur empatiska vi än är, och hur nära vi än sitter, så är patienten i den stunden ensam med sin känsla. Jag sitter med knäppta händer, precis som jag lärt läkarkandidater i tjugo år. Sitt lugnt, ge patienten utrymme. Var inte rädd. Sorg är inte farligt. Vänta.

Jag väntar och andas. En kvinna gråter på ett ohämmat sätt, som ett barn eller kanske som ett ylande djur. Hon tappar andan, snoret rinner, hela mitt förråd av pappersservetter tar slut. Jag sitter tyst. Nästa kvinna gråter på ett komplicerat och hämmat sätt. Hon viker pappersservetterna så att de får en skarp kant och pressar dem sedan under ögat upp mot fransraden för att fånga upp tårarna innan de löser upp mascaran. Jag sitter mitt emot henne och beundrar ändå hennes disciplin. Själv hade jag nog inte brytt mig om mascaran. 

En patient är bitter. Arg på sjukdomen, besviken på allt som inte infriades. Ytterligare en har ångest och motorisk oro. Vi måste ta paus, jag greppar över hans axlar, väntar på att reaktionen ska lugnas. Vi pratar om skräcken och sorgen och vad man kan göra för att lindra den. När han har gått stänger jag dörren och går ett varv i rummet innan jag dikterar.

Dagens sista patient är glad! När jag berättar att levermetastaserna krympt så fylls rummet av jubel från hela familjen. De tackar för att jag fått tumörsjukdomen att gå tillbaka. Vi går igenom det praktiska, fortsättningen. Provtagning, behandling, utvärderande datortomografi. Patienten hör mig inte, han nickar, men jag ser på ansiktsuttrycket att hjärnan är kvar i glädjen och inte får plats med fler intryck. När vi reser oss ser han blyg ut och frågar: »Får man krama doktorn?« Det är en fin avrundning på en ganska hemsk arbetsdag.

När jag dikterar så slår det mig att det inte var jag som krympte levermetastaserna, det var cytostatikan. Den behandlingsmodaliteten fungerar ibland och ibland inte, och ska man vara ärlig så har doktorn ganska litet med resultatet att göra. Vi ordinerar baserat på forskning och erfarenhet och håller tummarna, men det kan gå åt vilket håll som helst. Det är en deprimerande tanke. 

Till alla kämpande kollegor där ute, till alla er som övervinner motståndet och tar er igenom svåra dagar: andas! Sitt lugnt, ge patienten utrymme. Knäpp händerna. I morgon gör vi det igen, i morgon kan bli en bättre dag.