Det är hösten 1823. Franz Schubert, som är 25 år, är redan etablerad som kompositör av lieder (sånger) i Wien, men är nu uppslukad av sin största satsning: en symfoni som han hoppas ska ge honom det erkännande som stor komponist som han ännu saknar. Men han mår inte bra, han lider av huvudvärk och trötthet och har en del fula hudutslag som generar honom. Han söker läkare, och då kommer dråpslaget: han har syfilis. Han blir förtvivlad. »Meine Ruh ist hin, mein Herz ist schwer« (min ro är svunnen, mitt hjärta är tungt), citerar han ur en för honom viktig dikt av Goethe: »Gretchen am Spinnrade«. 

Det är uppenbart att han visste en hel del om syfilis och dess risker eftersom han blev så skakad. Han avbröt abrupt arbetet med symfonin och beslutade sig för att aldrig återuppta det. Det blev det verk som spelas under namnet »Den ofullbordade« och utgör därmed det första avtrycket av sjukdomen i hans musikskapande.

Under vintern 1823–24 var Schubert hospitaliserad i långa perioder. Han hade uttalade allmänsymtom, häftiga humör­svängningar och hudförändringar, bland annat i ansiktet, vilket gjorde att han inte ville visa sig. Det var nu inte en estetisk fråga, utan handlade om att synliga tecken på syfilis medförde en social stigmatisering, som han fasade för. Den skam som var förenad med diagnosen var för Schubert mycket djup. Hyckleriet omkring sexuella frågor var stort i Wien vid denna tid. Den borgerliga moralen förbjöd mycket strängt sexuella förbindelser utanför äktenskapet, samtidigt som både borgare och adel ofta höll sig med älskare/älskarinnor och prostitutionen var omfattande. (Det är intressant att Stefan Zweig i sin »Världen av i går« visar att bilden var precis densamma 100 år senare). 

Schubert hörde till den kategori av unga män utan statlig anställning som levde knapert med osäkra tillgångar. Vid denna tid i Wien var en statlig anställning räddningen för unga män vars föräldrar inte var adliga eller förmögna borgare. Schuberts far var »småskollärare«, modern födde 14 barn och han hade under hela sin uppväxt och ungdom levt under knappa förhållanden. Nu hade han en hygglig försörjning genom inkomster av komponerandet, men några utsikter att kunna gifta sig med någon av de unga kvinnor han kom i kontakt med via sin position som kompositör, pianist och privat pianolärare fanns inte: ingen borgerlig (och naturligtvis ingen adlig) familj kunde tänka sig att acceptera en friare utan fast anställning. Att bli lärare var en möjlighet till arbete han under en plågsam tvåårig tid prövade, men som inte gav honom den tid och möjlighet han behövde för komponerandet.

Den förhoppning han hade haft om att så småningom nå en position som gjorde det möjligt för honom att fria till en kvinna och bilda familj grusades nu. Man visste ju att syfilis var smittsam, och en syfilissjuk ung man med ansvarskänsla kunde knappast bilda familj. 

Schubert hade ända sedan tidig ungdom komponerat en rad sånger med texter som tolkade hans längtan efter närhet, kärlek och tvåsamhet. Det var en dröm som var en besvärjelse mot de starka känslor av utanförskap och främlingskap som han så ofta uttryckt i sina lieder. 

I 18-årsåldern blev Schubert djupt förälskad i Therese Grob, en ung sångerska, men äktenskap var omöjligt, både för att föräldrarna inte accepterade honom som fria­re och för att lagen stadgade att en ung man måste ha en fast inkomst för att få gifta sig.

Greve Johann Karl Esterházy anställde Schubert som pianolärare till sina två döttrar och tog honom med till sitt gods i nuvarande Slovakien. Månaderna där blev en produktiv skaparperiod med mycket egen tid, men medförde också ytterligare en brusten kärleksdröm då han förälskade sig i den ena dottern, som naturligtvis inte var inom socialt räckhåll för honom.

Känslan av utanförskap förstärktes nu av sjukdomsbeskedet, och hoppet om en lycklig framtid tycktes släckt. På våren 1824 skrev han i ett brev till vännen Kupelwieser: »Jag känner mig som världens mest eländiga och olyckliga människa.«

Men livet gick vidare, och Schubert försökte finna glädje i umgänget med sina unga författar- och musikervänner. Han tillfrisknade från allmänsymtomen av den stadium 2-syfilis som upptäckts 1823, och han fortsatte att komponera både sånger och annan musik. Han var en uppskattad pianist och underhållare, och vid de välbekanta Schubertiaderna kunde han ständigt presentera nya sånger, ofta med hjälp av den ende medelålders personen i sällskapet, den professionella barytonsångaren Michael Vogl. Vännerna satt ofta på värdshus på kvällen, drack öl, åt billigt, spelade charader och försökte glömma sin osäkra materiella situation och det omfattande politiska förtrycket. 

Säkerhetspolisen var noto­riskt uppmärksam på allt som kunde tänkas vara oppositionellt, och särskilt misstänksam var man mot sammanslutningar av intellektuella, även så till synes oskyldiga träffar som de musikaliska Schubertiaderna. Vid ett tillfälle arresterades Schubert tillsammans med flera av vännerna. Han själv släpptes snart, men en god vän, författaren Senn, deporterades på livstid på inga grunder alls.

Sångerna, som ju gett honom hans bestående berömmelse och uppskattning, betraktade han själv ibland med visst förakt, ett förakt som kunde omfatta den publik som uppskattade dessa »enkla« verk som var hans levebröd. Liksom den senare berömde liedertonsättaren Hugo Wolf var han närmast besatt av sin önskan att få erkännande för verk i de »stora« formerna, inte minst operan, men också orkesterverk. 

Hans kammarmusikaliska verk, stråkkvartetter, trior och pianokompositioner har fått ett välkommet erkännande på senare tid, men under sin egen livstid upplevde han smärtsamt en brist på uppskattning. Det är okänt om Schubert kände till att man inte är smittsam under den latenta fasen av syfilis, som han befann sig i under några år, men han förblev ensam och ogift.

Vad kunde man se i hans komponerande av den smärta och skam han kände över sin sjukdom? Han hade ända sedan ungdomen tonsatt många sånger med teman som ensamhet och utanförskap, och vandrartemat var en figur i den framväxande romantiken som flera gånger lockat honom, till exempel i den berömda »Der Wanderer« från 1816, när han var 19 år. Men om vi går fram till 1828, när Schubert var 31 år gammal, finner vi ett verk som är tematiskt sammanhållet och verkar sprunget ur de svåra känslor som hans livssituation kunde föda, med dödshotet som det yttersta. 

Vännerna hade en längre tid varit oroliga för honom: han var nedstämd men också ojämn till humöret. Vännen, författaren Johann Mayrhofer, beskrev det som att »vintern har kommit över honom«. Så en dag kom ett bud till de närmaste vännerna: »Kom till Schober (en av vännerna) i kväll så ska jag spela några förfärande sånger.« Det skulle alltså bli Schubertiad för en liten krets, men den blev annorlunda än alla tidigare. Schubert spelade och sjöng själv med stor inlevelse de 24 sångerna i sångcykeln »Winterreise« med sina texter av poeten Wilhelm Müller. Den första sången angav tonen: »Som främling har jag kommit, som främling går jag min väg.« När han slutat, var vännerna förstummade och – mycket riktigt – förfärade. Till slut, efter en lång tystnad, erkände bäste vännen von Spaun: »Det var egentligen bara en enda sång, Der Lindenbaum, som jag tyckte om.« Schubert svarade »Det här är mina bästa sånger, och du kommer också att uppskatta dem.« Ett citat av Mayrhofer är talande: »Ironin i Müllers dikter, född ur förtvivlan, vädjade till honom, och han uttryckte den i skärande toner.« 

Det kan tyckas märkligt att samtidens lyssnare upplevde tonspråket som skärande. Det är knappast ett ord som nutidens lyssnare skulle använda – för oss är det mesta i »Winterreise« vackert, eftersom vi är så vana vid de nya musikaliska uttryck som Schubert använde, men som gjorde ett helt annat intryck på lyssnare som var vana vid det klassicistiska tonspråket i sånger av Mozart, Haydn och Beethoven.

Vad var det som gjorde vännerna så beklämda? »Winterreise« brukar ka­llas en »dramatisk monolog« och består av 24 sånger. Den ensamme vandraren i Wilhelm Müllers diktsamling, en för tiden högaktuell romantisk figur, drar fram över det isiga vinterlandskapet, ständigt utanför, ibland bortjagad från den åtrådda kärleken och sociala gemenskapen, ibland självvalt ensam, tills han vid ett ödesdigert vägskäl väljer bort alla kända mål och i stället väljer den väg »från vilken ingen återvänder« i sången »Der Wegweiser«. Sångcykeln är en hel värld av tankar och känslor som vill beskriva både en fysisk verklighet av utanförskap och en själslig vintervandring. I den andra delen av cykeln blir texterna alltmer existentiella till sitt innehåll och musiken alltmer smärtsamt upprörd och till sist, i den berömda sista sången »Der Leiermann« närmast stelnad och »uttryckslös« och just därför oerhört gripande. Döden är mycket närvarande i dessa sånger och visar hur Schubert brottas med vissheten om sitt öde. Korrekturarbetet på »Winterreise« blev det sista Schubert kunde utföra som komponist. Han fick höra den framförd men inte se den i tryck innan han dog i november 1828, bara 31 år gammal.

Schubert var redan svårt sjuk när sångerna skrevs. Som så ofta är det svårt att veta vad som dominerade syfilissjukas sista tid på 1800-talet: neurosyfilis eller kvicksilverförgiftning. Symtomen överlappar, och eftersom de flesta i Schuberts situation liksom han själv behandlades med höga doser kvicksilver under lång tid är det osäkert vad som var värst. Flera kolleger till Schubert, till exempel Nicolò Paganini och Bedřich Smetana, har undersökts 100 år efter sin död och uppvisat mycket höga halter av kvicksilver i vävnaderna. Många tonsättare med syfilis fick ett ännu värre slut än Schubert och dog efter åratal på sinnessjukhus, gravt psykotiska med »dementia paralytica«, somliga döva och blinda. Neurosyfilis kan ge mycket varierande symtom, från tinnitus och dövhet till paranoia, psykos med hallucinationer och våldsamhet.

Vad som var den omedelbara dödsorsaken för Franz Schubert är omstritt. Somliga som tycks ha svårt att acceptera att den store Schubert dog av syfilis hävdar att det var dysenteri han dog av. Det är väl möjligt att dysenteri bidrog, även om inget utbrott fanns i omgivningen just då, men det spelar ju ingen roll för hur sjukdomen påverkade hans komponerande. 

Om man ser på de kompositörer som led av bekräftad syfilis är det tydligt att det huvudsakligen är två aspekter som påverkat deras skapande, dels vetskapen om sjukdomen och den hemska framtid den hotade med, dels neurosyfilis med påverkan av olika mentala förmågor och med psykos och förstelning. I Schuberts fall förstärktes nog de känslor av utanförskap och kärlekslängtan han alltid brottats med, och det är uppenbart att också dödshotet färgat den fantas­tiska sångcykeln »Winter­reise«, som 200 år efter sin tillkomst fortsätter att gripa och fängsla. 

Det finns mängder av inspelningar av »Winterreise«, och jag har själv flera favoriter: Peter Schreier för den totala inlevelsen, Ian Bostridge för den djupa kunskapen och detaljarbetet, Peter Mattei för den mänskliga värmen i den undersköna rösten. Botanisera och välj! För den som vill läsa om syfilis historiska, kulturella och samhälleliga betydelse rekommenderas Agneta Rahikainens »Smittans rike« (Natur & Kultur; 2021).

Några kompositörer/musiker som dog i syfilis:

  • Nicolò Paganini (1782–1840): 58 år
  • Franz Schubert (1797–1828)31 år
  • Gaetano Donizetti (1797–1848): 51 år
  • Robert Schumann (1810–1856): 46 år
  • Bedřich Smetana (1824–1884)60 år
  • Hugo Wolf (1860–1903)43 år
  • Frederick Delius (1862–1934): 72 år
  • Scott Joplin (1868–1917)49 år
  • Lester Young (1909–1959): 50 år