Bilden är från 2021 när Lennart Levi mottog Uppdrag psykisk hälsas (SKR) »Psynk-pris« i kategorin »Gnet«.

Lennart Levi föddes i Riga och kom 1940 till Stockholm. I gymnasiet tävlade han i retorik och spelade teater. Det fick han senare nytta av. Alla som hörde Lennart Levi föreläsa slogs av att hans malmfyllda basröst och metaforer alltid gick fram.

Betoningen på de fysiologiska reaktionerna (enligt Selye) bidrog till att hans forskning accepterades i medicinska kretsar. Levis stresslaboratorium startade i slutet av 1950-talet med stöd från Ulf von Euler, känd för upptäckten av adrenalinets och noradrenalinets roll i energimobiliseringen, som han 1970 fick Nobelpriset för. Lennart Levi fick ett eget laboratorium för analys av adrenalin och noradrenalin. Man simulerade relevanta samhällsfenomen, såsom löpandebandarbete, sömnbrist och filmvisning av bland annat kontrasterande naturscener och våld i krig. Det gjordes även observationer på svält. Man intresserade sig för såväl kortvariga som långvariga konsekvenser av olika stressorer, och efter att ha fokuserat på adrenalin- och noradrenalinutsöndring i urinen vidgade man intresset till immunsystemet, de kardiovaskulära reaktionerna och metabolismen jämte en rad hormoner utöver adrenalin och noradrenalin. Selyes stressbegrepp är värdeneutralt och accepterades som samhällsrelevant från vänster till höger i de politiska diskussionerna.

1972 disputerade Lennart Levi, och 1980 bildades Statens institut för psykosocial medicin med Levi som föreståndare. Tvärvetenskaplighet var ett viktigt inslag. I ett stort projekt som handlade om arbetslöshet ingick många biologiska stressparametrar, och det blev möjligt att följa arbetslösheten genom olika faser – från varslen till varaktig arbetslöshet. Sociologer och psykologer hade viktiga roller i analyserna.

Institutet kom också att engagera sig i psykosocial arbetsmiljö. I styrelsen ingick till att börja med arbetsmarknadens parter. Så småningom samarbetade man även med Statistiska centralbyrån som i sina befolkningsundersökningar använde den så kallade krav–kontroll–stöd-modellen, vars olika effekter på stressfysiologi och hälsa hade undersökts i uppföljande studier på institutet. Ett annat prominent område var sömnforskning.

Stressområdet växte. Det var viktigt att få in pengar från forskningsråden. Lennart Levi skulle hantera starka viljor hos sociologer, psykologer, medicinare och andra specialiteter. Att hantera tvärvetenskapligt samarbete var något som Lennart Levi satte högt, men det var inte alltid så lätt.

Lennart Levi uppträdde ofta i internationella sammanhang och kom att få stor betydelse som frontfigur i stressforskningen, bland annat i USA, England, Tyskland och de nordiska länderna. Han anlitades ofta som talare i samhällsdebatter där han utnyttjade sin retoriska skicklighet.

Föreståndarskapet för Institutet för psykosocial medicin innehade han åren 1980–1995. Institutets självständiga ställning som statligt verk ändrades när näste föreståndare (undertecknad) gick i pension 2006 eftersom det då blev en självständig del av Stockholms universitet. Det bytte också namn till Stressforskningsinstitutet.

Lennart Levi var envis och visionär. Trots misstro från delar av vetenskapssamhället fick han i gång en omfattande stressforskning, först i en liten trångbodd avdelning och sedan i ett statligt institut. Han vann till slut betydande respekt både nationellt och internationellt. I Sverige var han en outtröttlig föreläsare och skribent för allmänheten.