Viktor Stening flyttade tillbaka till Stockholm efter AT i Dalarna. I huvudstaden gör han nu en ST i akutsjukvård, vilken han började på Södersjukhuset (SÖS) där han också var fackligt aktiv och som han nu avslutar på Stockholms sjukhem.
– Jag kom från en ganska välfungerande verksamhet på Mora lasarett och Sälens vårdcentral, till Södersjukhuset, som tyvärr inte gick i rätt riktning under mina år. Det innebar mycket samvetsstress.
Viktor Stening har varit med i dialoggrupper både på SÖS och Stockholms sjukhem. De har hjälpt honom att sortera vad han själv kunde påverka i sin vardag och vad som var organisationens eller politikernas ansvar.
– Samtalen har hjälpt mig att ta mig igenom sådana förändringsprocesser och den belastningen. Och nu har vi dessutom haft corona under dryga året att hantera. Då har det kanske varit extra viktigt att – under säkra förhållanden – träffas, prata och ta hand om varandra helt enkelt.
Han menar att läkare och annan vårdpersonal redan innan pandemin gjorde »det där lilla extra« för att få verksamheten att fungera. Nu under pandemin har de förväntats göra ännu mer.
– Då tror jag det är ännu viktigare än tidigare att få stöd att sätta en gräns innan det går för långt och man faktiskt blir utbränd eller får kroppsliga sjukdomar för att man jobbar för mycket. Det var viktigt redan innan och är ännu mer viktigt nu med pandemin.
För hans egen del har pressen i arbetet lett till funderingar om yrkesvalet.
– De här gruppsamtalen är nog den stora anledningen att jag är kvar i yrket. Det tror jag definitivt.
Dialoggrupperna träffas några timmar några gånger om halvåret och pratar. Gruppen har en handledare, och tillsammans går man igenom vilka problem som deltagarna upplever i vardagen. Sedan väljer man ett ämne som man borrar ned sig i. Men man försöker inte att hitta en lösning direkt, utan kanske i stället se var ansvaret egentligen ligger.
– Det är sunt och bra för läkare att få göra det. I den processen kan det finnas mycket lärande, säger Viktor Stening.
– Jag upplever att många läkare ser sig själva som personer som löser problemen, som varit duktiga i skolan, och sedan ska fortsätta lösa andra människors problem. Man är kanske sämre på att säga var vår egen gräns går – att vi inte kan lösa hela vårdens problem.
Läkartidningen har intervjuat forskare som menar att man kan räkna med att 30 procent av läkarna och andra som jobbar nära covidvården kan drabbas av utmattning, PTSD eller andra psykiska problem efter pandemin. De beskriver också hur dialoggrupper kan hjälpa. Den artikeln hittar du här: Forskare: Många läkare kan behöva stöd i pandemins spår
(uppdaterad 2021-04-15)
