Illustration: Pia Koskela

En kväll i slutet av april 2020 dimper ett mejl ner i Ulf Arborelius mejlkorg. Han hajar till. Orden i ämnesraden lyder: »en oväntad artikel«.

Med stigande förvåning läser han meddelandet från Tiit Mathiesen, redaktör för tidskriften Acta Neurochirurgica: 

»Stämmer det att du skrivit den bifogade artikeln? Det finns en del märkliga uppgifter i texten, för övrigt.«

Ulf Arborelius ögnar igenom det opublicerade manuset och inser snabbt att han står som medförfattare, trots att han aldrig hört talas om artikeln och än mindre har skrivit den.

Det är en typisk artikel inom fältet neurovetenskap. Men Ulf Arborelius är knappast en typisk neuroforskare, även om den enhet som han tillhör sorterar under institutionen för neurovetenskap på Karolinska institutet. Han är docent vid enheten för experimentell traumatologi och forskar om vapenskador, helt och hållet finansierad av Försvarsmakten.

Detta är tidskriftens redaktör väl medveten om. Det är också därför han nu slår larm.

»Formellt sett är jag fortfarande medicinstuderande. Jag har gått tio terminer på läkarutbildningen, sedan fastnade jag på institution utan att ha gått klart. Jag blev anatom och har undervisat väldigt mycket i anatomi. Jag är också medicine doktor och docent«, säger Ulf Arborelius. Foto: Johannes Frandsen

Som förstaförfattare till artikeln står någon som vi här kallar »Mason Grallo« och som märkligt nog påstår sig vara knuten till »avdelningen för neurokirurgi« vid Karolinska institutet på Nobels allé 8 i Huddinge. Det är en avdelning som inte existerar. Och när Ulf Arborelius frågar runt säger sig ingen på lärosätet ha en aning om vem »Mason Grallo« är.

Han ber några insatta kollegor bedöma innehållet i artikeln och får till svar att »det inte är helt taget ur luften«.

I dag, nästan fyra år senare, säger Ulf Arborelius att han aldrig har hört talas om något liknande.

– Jag blev både förbryllad och arg. Det är ju ganska offensivt att använda någons namn i ett sådant här sammanhang. Som forskare är man väldigt mån om sitt namn och sin heder.

 Artikeln publiceras aldrig. Men för Ulf Arborelius blir detta upptakten till en historia som fortfarande pågår.

Under de följande månaderna upptäcker Ulf Arborelius att Mason Grallo har uppgett honom som medförfattare till ytterligare två artiklar som han aldrig har hört talas om. 

Den här gången har artiklarna publicerats. Den ena återkallas snabbt, men våren 2024 ligger den andra fortfarande kvar orörd, trots att Ulf Arborelius upprepade gånger har kontaktat tidskriften i fråga, Journal of the Neurological Sciences. 

– Det är frustrerande. Jag har skrivit väldigt tydligt att jag vill ha artikeln tillbakadragen, att jag inte är medförfattare och inte tillfrågad. Det finns ingen möjlighet att missförstå mig. Ändå gör tidskriften ingenting. De skriver att de mejlar Mason Grallo, men inte får svar.

Att tidskriften inte får svar är dock inte särskilt konstigt. Mason Grallo har nämligen registrerat en internetdomän och fejkat en hemsida med en adress som är snarlik KI:s officiella adress. Därefter har han skapat en e-postadress kopplad till domänen till både sig själv och Ulf Arborelius, och tagit kontroll över all korrespondens om artiklarna. 

Karolinska institutet lyckas så småningom få Mason Grallos falska KI-domän och hemsida nedsläckt.

– Då fungerar inte e-postadressen längre, vilket jag utan resultat har påtalat för tidskriften, säger Ulf Arborelius.

När han slår larm till KI i april 2020 drar lärosätet också i gång en utredning för att se om Mason Grallo publicerat fler artiklar i KI:s namn. Det har han, visar det sig.

Läkartidningens genomgång i mars i år visar att sex av de nio artiklarna som Mason Grallo har publicerat i KI:s namn har återkallats, och att ytterligare en har korrigerats.  

De två resterande artiklarna ligger kvar i orört skick, däribland den som tillskrivits Ulf Arborelius. 

Som medförfattare har Mason Grallo uppgett flera världskända neuroforskare. Mest spektakulärt är dock att den amerikanska tv-kanalen CNN:s nyhetsankare Wolf Blitzer anges som medförfattare, efter att ha passerat nålsögat hos den belgiska kardiologföreningens tidskrift Acta Cardiologica – och då med anknytningen »CNN headquarters«.

I rapporten skriver Pierre Lafolie, som sitter i KI:s råd för utredning av avvikelser från god forskningssed: »En del artiklar synes ha sådan koherens att de svårligen kan skiljas från vanliga vetenskapliga artiklar, medan andra närmast är att betrakta som skämt.«

»När man publicerar sina forskningsresultat måste man hela tiden ta ställning till vad andra har gjort. Risken finns att det kommer att finnas många artiklar på Pubmed som inte stämmer«, säger Per Uhlén. Foto: Mattias Ahlm

Det står också klart att Ulf Arborelius inte är ensam på KI om att bli ofrivillig medförfattare till Mason Grallos artiklar. Även Per Uhlén, professor i cellsignalering, slår larm.

Det tar dock ett bra tag innan han kopplar att det faktiskt är han själv som är angiven som medförfattare.

– Till en början reagerade jag inte så mycket när jag såg en artikel med en annan person som hette Per Uhlén som författare. Jag tänkte bara att det var lite lustigt. Jag såg den där artikeln dyka upp på Pubmed lite då och då, säger Per Uhlén i dag.

Det går några månader. En dag bestämmer han sig för att kolla var artikeln kommer ifrån. 

– När jag såg att den här Per Uhlén hade anknytning till KI började jag ju ana ugglor i mossen. Om det fanns någon som hette precis som jag på KI så borde jag ju verkligen känna till det. Jag tittade lite närmare och då trillade polletten ner: Det måste ju vara mig man menar här. 

Så här i efterhand säger sig varken Ulf Arborelius eller Per Uhlén ha lidit stor skada som forskare på grund av att ha blivit ofrivilliga medförfattare. 

– Det artiklarna handlar om ligger utanför mitt forskningsfält, så de har inte skadat mig vetenskapligt. Men jag tror att det kan göra större skada för någon som befinner sig i ett tidigare skede av karriären, säger Ulf Arborelius.

Båda tycker att det finns en allvarlig aspekt. Per Uhlén påpekar att man i forskarvärlden hela tiden jobbar med förtroende och att ett namn väldigt lätt kan bli nedsmutsat.

– Om det är så här lätt att kapa någon så kan man ju tänka sig att någon kan publicera vilken kontroversiell smörja som helst och att man själv skulle kunna bli associerad med det.

Han tycker också att det känns tråkigt att oförskyllt ha fått en plump i protokollet som forskare.

– Det dyker ju upp en »retraction note« när man söker på mitt namn på Pubmed. Jag har blivit kontaktad av kollegor som sagt: »Oj, vad tråkigt att din artikel har dragits tillbaka.« Folk som inte känner till den här historien kanske kopplar det till fusk eller till att det är någon konflikt som ligger bakom.

När meddelandet om att artikeln hade återkallats dök upp på Pubmed försökte Per Uhlén publicera extra många artiklar för att få meddelandet att trilla neråt i listan.

– På Pubmed visas de 20 första artiklarna på förstasidan när man söker på mitt namn. Jag blev väldigt glad när återkallandet hamnade på plats 21. Då fanns det ju inte längre på förstasidan.

I efterhand har Per Uhlén till och med funderat på om det hade varit bättre att låta artikeln ligga kvar som den var.

– Om jag inte hade gjort någonting utan bara låtit den försvinna ned i flödet så hade den fått mindre uppmärksamhet. När jag läste artikeln var det inte helt uppåt väggarna. Och när jag körde en plagiatkontroll så hittade jag ingenting, så det verkar ju vara en originalartikel. Men det är klart att rätt ska vara rätt.

I ett större perspektiv riskerar beteendet också att försvåra forskningen, enligt Per Uhlén.

– När man publicerar sina forskningsresultat måste man hela tiden ta ställning till vad andra har gjort. Risken finns att det kommer att finnas många artiklar på Pubmed som inte stämmer.

Han tycker också att det som hänt sätter fingret på andra risker.

– Om folk kan göra så här så är jag ganska säker på att de kan göra det här med referenter. När man vill publicera en artikel uppmanas man alltid att föreslå namn på fem tänkbara »reviewers«. Om man skapar falska e-postadresser kan man själv ta kontroll över hela reviewprocessen.  Jag kan tänka mig att många sitter och »reviewar« sina artiklar själva.

Både Ulf Arborelius och Per Uhlén tycker att tidskrifternas rutiner behöver förbättras.

– I dag måste man ofta verifiera sitt medförfattarskap med sin e-postadress. Där tycker jag att man via AI eller data-baser skulle kunna ta reda på om en e-postadress verkligen går till ett universitet och om det är en riktig forskare. Kanske måste artiklarna verifieras av universiteten på något sätt, säger Per Uhlén.

Vad som ligger bakom Mason Grallos agerande är svårt att säga. En gissning är förstås att det handlar om att ge cv:t en extra skjuts. 

Ulf Arborelius misstänker att det rör sig om en verklig forskare som har spårat ur längs vägen. Det stöds bland annat av uppgifter till den amerikanska webbplatsen Retraction Watch, som publicerar information om återkallade studier och forskningsfusk.

Enligt Retraction Watch har Mason Grallo gjort »en kort och problematisk insats« som ST-läkare på ett sjukhus i Houston i USA och då publicerat flera artiklar tillsammans med forskare på sjukhuset.

Läkartidningen har inte kunnat hitta någon ytterligare artikel där Mason Grallo säger sig tillhöra KI, utöver dem som lärosätet listade i sin utredning 2020. Men klart är att han fortfarande använder sig av både Ulf Arborelius och KI:s namn, trots att det gått fyra år sedan Ulf Arborelius fick det där mejlet från Tiit Mathiesen om »en oväntad artikel«.

På Researchgate, som är en social medieplattform för forskare, uppger sig Mason Grallo fortfarande vara neurokirurg och neurofysiolog, knuten till KI. Hans publikationslista på plattformen omfattar i skrivande stund 85 artiklar.

Nu har antagligen sannolikheten minskat ytterligare att den tidskrift som tagit Ulf Arborelius som gisslan ska lyckas nå Mason Grallo. Strax före jul dömdes nämligen Mason Grallo till ett treårigt fängelsestraff i USA, bland annat för att via mejl ha hotat en chef på ett sjukhus där han tidigare under en kort period jobbat som ST-läkare.

Domstolen noterade också att Mason Grallo tidigare gripits för att ha viftat med ett gevär i närheten av en skola.

Läkartidningen försöker ändå nå Grallo på flera olika e-postadresser, däribland en Gmail-adress som han tidigare använt sig av, och fråga hur han själv ser på det hela.Det kommer dock inte något svar.

Läkartidningen mejlar också de ansvariga för tidskriften Journal of the Neurological Sciences. Varför har de inte gjort något åt artikeln där Ulf Arborelius felaktigt står som medförfattare?

Inom kort svarar tidskriftens chefredaktör att det är det utgivande förlaget Elsevier som måste lösa problemet – själv saknar han befogenhet att göra något. Han vidarebefordrar Läkartidningens mejl till ansvarig utgivare på förlaget. Drygt en vecka senare har den ansvarige utgivaren fortfarande inte återkopplat.

Ulf Arborelius är kritisk till att inget händer.

»Jag uppfattar detta som ett svek mot den basala forskningshygien som man kan förvänta sig av organ som publicerar ’peer reviewed’ forskningslitteratur«, skriver han i ett mejl till Läkartidningen.

Läs även:
»Det kan verkligen få konsekvenser«